BAGGETORPSSKÄRAN

I mitt arbete som berör bronsåldern i nordöstra Småland har jag roat mig med att gå igenom samtliga grävningar som gjort i området. En del grävningar utfördes på 1800-talet eller som i detta fall 1900-1905. Graven jag studerade var ett röse i ett läge som man utan vidare skulle tillföra bronsåldern. Utgrävaren var Hans Hansson och han hittade "endast" en skära eller lövkniv som han uttrycker det. Han misstänkte att den kunde vara från senare tid då träskaftet var bra bevarat. Han skriver själv att den påträffades "längst ned i stenfyllningen" och någon tydlig koppling till någon gravgömma hade den inte. Graven låg utanför Gamleby i Tjust och närmare bestämd vid Baggetorp-Ullevi. Särskilt det sistnämnda gör att man tänker på en gammal kultplats för guden Ull. En handritad karta gör att man kan lokalisera platsen exakt!

En bild på föremålet fanns med i rapporten och när jag såg denna förstod jag att den måste vara från äldre järnålder. Enligt Welinder förekommer typen ofta som gravfynd 200 BC-200 AD. Det är extra spännande att föremålet ligger i ett typiskt bronsåldersröse. Det är inte helt ovanligt att rösen kan vara från järnåldern. Trots detta brukar arkeologer utan att tänka sig för räkna alla rösen till bronsålder när de studerar platskontinuitet och bebyggelseutveckling mm. I Tjust och Misterhult finns en handfull gravar som innehåller primärgravar från romersk järnålder-yngre järnålder. Ett "problem" jag arbetar med just nu och kommer att tala om på seminariet i Blankaholm 27-28 februari.

Tillbaka till lövkniven/skäran för det är troligast att den använts som ett kombinationsredskap för hamling och sädesskörd.

Jag visade bilden för Alf Ericsson som menade att jag måste se till att den blir daterad och jag skulle då göra järnåldersforskningen och agrarforskarna en stor tjänst. Det är precis vad jag tänker göra och jag kommer återkomma till detta i min blogg, så ni får se hur ärendet fortskrider.

Så här långt har jag kommit; Fyndet verkar inte vara konserverat, men träskaftet är kvar. Inom kort kommer en expert studera om det är konserverat eller ej. Vet inte om de kan påverka en C14 datering? Pengar till datering och en artikel har redan gjorts så vi får se hur det går!!!!

SOLSTAD KOPPARGRUVA

Det sägs att holländare upptäckte kopparfyndigheten vid Solstad i norra Misterhults socken redan på 1400-talet. Detta är dock ingen omöjlighet eftersom vi vet att Svante Sture hade påbörjat brytning någon mil längre norr ut vid Gladhammar. Enligt en sägen lyste de 55 meter höga berget stundtals grönt eftersom kopparen låg uppe i dagen. Tankarna far då genast över till bronsåldern och om man redan under denna tid kunde ta hand om den ytliga kopparen. Det känns inte omöjligt och det är kanske inte för inte som kopparberget omges av över 250 rösen och stensättningar.

På 1630-talet vet vi att holländska gruvarbetare som kommit till Sverige genom Louis De Geers försorg bröt gruvan ned till ca 13 meters djup. Brytningen utfördes på denna tid genom tillmakning. Sedan tycks gruvan lämnats öde fram till 1740 då brukspatron Johan Olofsson tog upp brytningen igen. Nu användes krut och 1747 hade man tagit sig ned till 32 meter. Pipstockar försåg gruvan med luft som slutade i en dragugn. Då det eldades i denna uppkom en uppsugning av luft ur gruvan och resulterade i att en luftväxling uppstod. År 1754 hade man tagit sig ned till 76 meter och sysselsatte ca 40 arbetskarlar som arbetade i skift. Hästar men även handkraft skötte spelen som hissade malm och arbetsfolket. Handpumpar och pumpar drivna med hästar tömde gruvan på vatten som ständigt strömmade in. På 1750-talet sålde Olofsson gruvan till Åke Hammarskjöld och han sålde den snart vidare till adjutanten Axel von Gardemein för 480 000 daler kopparmynt. Snart var det åter ett ägarbyte och nu var det bergsrådet P. C. Cederbaum som köpte gruvan. Han moderniserade gruvan med nya pumpar med en av landets största hästvindor som kunde pumpa upp 57 liter i minuten. År 1774 upprättades kartor över gruvan och man ser här ”Prins Gustafs grufwa”, ”Konstschaktet” och ”Liljenbergsgruvan” De två sistnämnda vara skärpningar från 1600-talet.

Gruvan före 1877. Foto: Hembygdsföreningen

Plötsligt under året 1784 upphör malmtillgången och man är nu nere ca 140 meters djup. Det man inte visste var att rörelser i bergrunden för miljontals år sedan förskjutit malmådern, så att den fått en trappstegsform. Nu försökte man ta tillvara den malmen som satt på sidorna, men snart är även den slut och året är nu 1793. Enstaka försök gjordes men förgäves. År 1860 länsades storgruvan med ångmaskin. Friherre Victor Fleetwood sålde gruvan och Wirums säteri till det engelska bolaget ”The Swedish Copper Compandy Ltd” och 1863 var de i full gång. Malmen återfanns på 167,5 meters djup och hela 30 meter längre väster ut. Fram emot 1877 upphörde brytningen och man hade nu nått 356 meters djup. Gruvan var i omgångar Sveriges djupaste gruva.

Malmen från Solstad smältes till en början vid det närliggande Mörtfors kopparverk. Engelsmännen körde dock huvuddelen av malmen till England och den fattigare malmen till det intilliggande Saltvikens extraktionsverk och behandlades där med sk. klorerande rostning i muffelugn. Detta var något ovanligt och det första verket i Sverige. Platsen är idag tyvärr mycket miljöfarlig och på vissa fläckar växer i stort sett ingenting. Under engelsmännens tid arbetade totalt ca 200 personer i gruvan och extraktionsverket.

Enstaka försök gjordes efter engelsmännen och 1915 tog bankfirman Bruna Söderström upp driften och detta fram till 1918. Man tömde inte hela gruvan på vatten utan valde att ta tillvara malm på gruvväggarna ned till ca 65 meters djup. Gruvdriften upphörde helt 1920 och har sedan dess legat nere. Beräkningar på den totala mängden kopparmalm som tagits upp ur gruvan beräknas till 83187 ton.