FORNTID LÄNGS OSTKUSTEN

Arkeologiseminarium

”Forntid längs Ostkusten”

28/2-1/3, 2009 i Blankaholm
(3 mil söder om Västervik)

SCHEMA

Lördag
12:00 Lunch Folkets hus
13:00 Michael Dahlin Introduktion i Brygghuset + (”Misterhults och Tjusts forntida gravar – gamla sanningar i nytt ljus”)
14:00 Peter Norman (”Den medeltida bebyggelseutvecklingen i Tuna läns skärgårdsområde”)
14:30 Ludvig Papmehl-Dufay ("Runsbäck: en trattbägarboplats med långhus i Färjestaden, Öland")
15:00 Kaffe
15:30 Veronica Palm (”Hälleröskatten – en vikingatida silverskatt från Tjust)
16:00 Middag
18:00 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam (”Dokumentationen av hällristningar i Lofta 2008")
19:00 Avslutning för föreläsningarna
19:30 Återsamling i brygghuset för en trevlig kväll med kortare föreläsningar och
trevlig samvaro.
20:00 Föreningen ”Albrechts bössor” föreläser om medeltida skjutvapen ca 60 minuter.

Söndag
8:30 - 9:30 Frukost (beställs där ni bor).
9:30 Alf Ericsson ("En brokig mångfald - olika sätt att värdera och definiera jord i östra Småland och på Öland").
10:00 Kenneth Alexandersson (”Ölands mesolitikum mer än bara Alby”)
10:30 Roger Wikell & Mattias Eriksson (”Tidigmesolitiska tomtningar i Ancylussjön”)
11:30 Joakim Wehlin Preliminärt (”Bronsålder i Baltikum”)
12:00 Lunch och avslutning

Sista anmälningsdag är 15 februari



Kontakta: Michael Dahlin
arkeologen@telia.com

MED GIS OCH HANDDATOR I BETESMARKEN

Sedan årsskiftet gäller den nya betesmarksdefinitionen dvs. 60 träd per hektar. För 2008 var det 50 träd per hektar och att man fick räkna bort s.k. hävdträd. Hävdträd är träd som är större och yvigare, vilket indikerar att de stått eller står fritt i betesmarken. Det roliga i kråksången var att inga kontrollanter eller brukare definierade hävdträden lika, så de blev antagligen för jobbiga att ha kvar i åtagandena. Man kan tycka vad man vill om byråkratins syn på betesmarkerna och särskilt när mycket av påtryckningarna kommer från Bryssel. Det kanske inte alltid är så att EU väger in Europas skiftande topografi, växtlighet, traditioner osv. Problemet ligger i att det är den brukade ytan man får ekonomiskt stöd för och i den ytan ska det finnas så få bergimpediment, busksnår (max förtätningar av 100 kvm) och träd som möjligt. Det jag tycker är bra är att odlingsrösen inte ses som impediment. Odlingsrösen är dessutom biotopskyddade och så även muren. Där emot kan jag lugnt säga att Jordbruksverkets pågående inventering av betesmarker behövs då begreppsförvirring, definitionsproblem, vanskötsel, fusk mm är relativt vanligt. Ibland tror man inte att det är sant att brukarna fått tusentals kronor för betesmarker som rent av aldrig betats, utan består av ett stenmoras eller är 100 årig granskog.

Inventeringen går till så att en inventerare tilldelas ett uppdrag dvs. betesmarkerna i en socken som har EU-stöd. Inventeraren granskar dessa på kontoret med GIS och kanske kan man genast godkänna några på skärmen. En del kan redigeras direkt, medan andra uppvisar skog, hällmarker mm. De sistnämnda tankas över i en handdator och inventeraren ger sig iväg ut i fält. Vanligen hinner man 7-10 betesmarker på en dag. Man kontrollerar att gränserna stämmer, ritar bort bergimpediment, större vattensamlingar, breda diken, bäckar och ogenomträngliga busksnår. Vi räknar träd så att det inte finns för många, dvs. så att det mer liknar en skog (se min åsikt nedan). När detta är gjort kan vi ofta klarmarkera, men ibland underkänns hela betesmarken, vilket inte är särskilt roligt för någon part.

Det roliga i arbetet är istället att få komma ut i markerna och ibland hamnar man på gravfält och vid hällristningar. Är man som jag mycket agrarhistoriskt intresserad så är det oerhört stimulerande att granska betesmarker, som under historisk tid eller ännu tidigare utgjort åkrar. Det är vanligt med röjningsrösen med mindre stenar och ofta har inget av detta uppmärksammat i FMIS.

Det borde finnas lite mer förståelse för det skiftande kulturlandskapet och t.ex. i Kalmar län där skillnaderna är stor mellan t.ex. södra Öland, Orrefors skogsbygder och Tjusts dalgångar. Arkeologiskt sett ser man skillnaderna i fornlämningarna där Öland framstår som ett tättbefolkat område under järnåldern och där boskapsskötsel och åkerbruk spelat en stor roll. Orrefors framträder som en skogsbygd och ett medeltida kolonisationsområde med en hel del järnframställningsplatser. Tjust är ett variationernas landskap och med brukartraditioner som kan skilja sig mycket på korta avstånd. Detta framgår både i FMIS och i de medeltida källorna (DMS). I dalgångarna och de områdena med utbredd jordbruksmark speglas detta i näringarna. I det inre av Tjusts skogsbygder ser vi boskapsskötsel, insjöfiske och småskaligt jordbruk. Vid kusten är det boskapsskötsel, fiske och småskaligt jordbruk. Idag håller trenden delvis i sig även om bara fragment fortfarande är synbara. På 1940-talets ekonomiska karta är detta mycket tydligt och det var under denna period då Länet uppnådde sitt odlingsmaximum. Misterhults skogssocken, som dessutom är den största socknen söder om Dalälven med sina 400 kvadratkilometer uppvisade ca 10 % uppodlad mark. Inte mycket! Men det berättar också att här var det frågan om småsakligt jordbruk och skogsbete. Idag kan inte EU ens stava till skogsbete, vilket är sorgligt. EU borde värna om dessa skillnader och ta hänsyn till detta! Men det är väl för jobbigt att utreda allt detta! Bäst är väl om allt ser lika ut från Medelhavet till Nordkalotten?????????

SEMINARIET I BLANKAHOLM

Föreläsarna inför seminariet är så gott som bokade och ämnena sträcker sig tidsmässigt från mesolitikum till medeltid. Geografiskt spänner föreläsningarna från Östra Mellansverige till Kalmar län och några glimtar ned mot Blekinge. Totalt tio föreläsare från bl.a. RAÄ, Kalmar läns museum, Högskolan i Kalmar och några till. Ämnena handlar bla. om bronsåldersgravar, hällristningar, medeltida gårdsstrukturer och skärgårdens bebyggelseutveckling under yngre järnålder-medeltid, vikingatida silverskatt, mesolitiska boplatser, neolitiska gravar, boplatser och en hel del till.

Bakom seminariet står studiefrämjandet, Blankaholms samhällsförening och Västerviks museum.

Låter det intressant???

Mer ingående information kommer om någon vecka!

Givetvis gör det!!!!!!!

Seminariet kommer att hållas 28/2-1/3 i Blankaholm 3 mil söder om Västervik.

NYÅRSKRÖNIKA 2008

I januari arbetade jag främst med att färdigställa rapporten från 2007 års grävning i Virum och den lämnades in utan att C14 dateringar hade inkommit från Uppsala. Länsstyrelsen ville inte vänta längre och det var bara att lyda. En förnyad och förbättrad version av rapporten kommer att ges ut i februari 2009 i samband med seminariet i Blankaholm. Kan redan nu säga att artiklar som bygger på Wikells och Mattias, Ermeruds, Ludde P-D och Broström och Ihrestams föreläsningar är med i skriften.

Under vintern körde jag även en studiecirkel i geologi för att få lite användning av min grundkurs i geovetenskap.

I februari genomförde vi arkeologiseminariet i Blankaholm och givetvis blev det en succé. Vi var ett trettiotal deltagare och tio av oss föreläste. Bland föreläsarna fanns några bekanta ansikten från Kalmar läns museum, RAÄ, Högskolan i Kalmar och Stockholms universitet. Det var ett bra koncept att på ett lättsamt sätt träffas äta god mat och föreläsa. Förutom proffsen fanns en hel del duktiga amatörarkeologer, som gör storartade insatser för svensk arkeologi. ”Bättre med glada amatörer än trötta proffs”. Det sistnämnda förekom som tur va inte på seminariet, här var alla som nyförälskade i arkeologin.

I slutet av april undersökte Högskolan i Kalmar och Västerviks museum delar av en skadad neolitisk boplats i Solstad, Misterhults sn. Undersökningen leddes av Veronica Palm och med bland grävarna fanns jag själv, studenter och amatörarkeologer dvs. ett team på ca 10 personer. Endast en anläggning påträffades i form av ett stolphål och en konstig stenpackning uppblandad med keramik, brända ben och slaget bergartsmaterial. De flesta på grävningen trodde nog att det var en gropkeramisk boplats, men keramiken kändes tunnare och finare. Detta bekräftades då C14 dateringarna kom och visade tidigneolitikum eller mycket tidig gropkeramisk kultur. Förutom ett intressant bergartsmaterial med bl.a. tångespetsar och en benkrok framkom ben från säl, torsk och fågel. Rapport kommer under våren 2009.

Under april och maj månad körde jag fem stycken kulturevenemang tillsammans med studiefrämjandet med fem stycken exkursioner till arkeologiska och historiska platser i Tjust. Vi besökte bl.a. det vikingatida gravfältet vid Blackstad, Dvärgstads bronsåldersmiljö, Hellerö bronsåldersmiljö, Hunö i Misterhults skärgård, Vinäs Bo Jonsson Grips gamla huvudgård, och några kyrkoruiner vid Västra Ed och Ukna. Totalt ett tiotal deltagare och nya mål hamnade på önskelistan för 2009.

Utflykt till Vinäs. Foto: Michael Dahlin

I slutet av april började jag på Länsstyrelsen i Kalmar som inventerare av jordbruksstödet kult. D.v.s. jag inventerade och kontrollerade kultlämningar som jordbrukaren sökt stöd för på sin gård. Jag kontrollerade inte bara om lämningarna sköttes, utan även om de stämde med EU:s definitioner och sedan markerade jag även in nyfynd av odlingsrösen, murar, husgrunder, fornlämningar osv. För att man ska få stöd måste lämningarna ligga nära den brukade åkermarken. Anställningen varade till och med oktober och jag kan lugnt påstå att det inte finns många småvägar i norra Kalmar län jag inte kört på. Det blev en hel del nyregistrerade lämningar som gravar, skålgropar, tjärdalar och boplatser. Det bästa fyndet kom i en hampaodling och det var en mångkantig stridsyxa. Jag kan lova att det var laglig hampa och den påverkade mig inte på något sätt.

Under sommaren spelade Blankaholms teatersällskap den nya uppsättningen av bronsåldersteatern och denna gång hette den ”Högre sa Sigrid”, vilket syftade på att friarna till Sigrids dotter och deras presenter inte dög. Teatern blev en succé och ett hundratal personer såg friluftsteatern under en vecka. Jag spelade även detta år sonen Ask, men med betydligt fler repliker och jag var inte särskilt kär som året innan, nu var jag snarare aggressiv och stridslysten. Svärdet kom till användning, men som tur var blev jag hindrad från att skära halsen av en främling i bronsåldersbyn. Dramatik på hög nivå, Dramaten nästa!

Det roliga med teatern att så pass många i samhället är med och dessutom i olika åldrar. Älö i norra delen av Misterhults skärgård. Foto Michael Dahlin

Under två veckor i juli undersökte jag tillsammans med Högskolan i Kalmar en mittblocksstensättning på ett gravfält i Virum, Misterhults sn. Grävledare var arkeologveteranen Åsa Svedberg och med oss fanns även några amatörarkeologer och en student. Stensättningen var fattig på fynd men mycket intressant som anläggning med resta kanthällar, härdar och en gravgömma med resterna efter ett barn. C14 dateringarna har ännu inte kommit, men de är säkerligen på gång. Rapporten bör vara färdig jan-feb. 2009.

I juli köpte jag och frugan ett hus i Blankaholm och vi ägnade hela sommaren och delar av hösten till att renovera det. I slutet av oktober kunde vi flytta in, men enstaka jobb med huset kommer man aldrig att komma ifrån, så är det att vara husägare.

I slutet av sommaren grävde min goda vän Helene Ermerud på Hellerö i norra Tjust. Jag ska inte skvallra om resultaten, men bra kan man lugnt säga att det gick! Jag är säker på att detta år kommer att bli ett kanonår för Helene.

I september inventerade Ingvar och jag skålgropar i Blankaholm med hällristningsexperterna S-G Broström och Kenta Ihrestam. På några timmar hade vi hittat ca tio lokaler och vi hann även med hamburgare och folköl på Bayerhoff, kul! Det var ett viktigt möte för efter detta så har jag sprungit på en hel del med lokaler.

I november fortsatte jag med inventeringar åt Jordbruksverket, men denna gång gällde det arealkontroller av betesmarker. Det är faktiskt betesmarkerna som innehåller de roligaste agrara miljöerna då det här ofta finns s.k. fossil åkermark och betesdjuren ofta har gjort en god insatts och håller detta gamla landskap öppet. Detta kommer jag att hålla på med till slutet av juli och sedan ska jag förhoppningsvis ägna mig helt åt arkeologin. Jag har fortsatt att inventera i norra Kalmar län och jag börjar känna mig riktigt hemtam i skogarna. Även om jag inte inventerar fornlämningar är jag oerhört glad åt mitt arbete och att jag får lära känna landskapet i norra Kalmar län. I vår ska vi ut i skärgården och inventera öarna för bra för att vara sant!

Under november påbörjades planeringen av 2009 års teaterföreställning i Blankaholm. Tidigare har det varit bronsålder, men nu planeras det för 1300-tal.

Ser man arkeologiskt på 2008 så var det ett roligt år med två grävningar och mängder med inventeringar och det har blivit ett tjugotal nyfynd av boplatslämningar, tiotal gravar, tjugotal skålgropar och en del lösfynd. Jag förutspår 2009 till att bli ett av de bästa åren för ostkustens arkeologi och jag tror att det blir året då en av de stora arkeologiska gåtorna fick en rejäl knuff framåt!

SNÄCKEDAL EN BRONSÅLDERSGÅTA!

I Misterhults sn i NÖ Småland ligger den lilla gården Snäckedal. Gården är känd sedan 1600-talet och redovisar 1/8 mantal, vilket är ganska blygsamt. Markerna runt gården bestod då och idag av leriga lågmarksområden mellan bergimp. Det finns mest skog och sparsamt med gräs på berghällarna. Det är först under 1800-talet som de lerfyllda sprickorna mellan bergen gått att uppodla och innan dess var de madängar eller sidvallar om du så vill. Man får en känsla av att gården brutit ut från någon av de större gårdarna i trakten som. Tex. Arvidsmåla eller Tjustgöl, men det bör ha skett redan under medeltiden eller 1500-talet. Historiken Roger Axelsson tror att Snäckedal tidigare kan ha hetat Roteker, då det tycks stämma med den ordning fastigheterna nämns i kronans jordeböcker på 1540-talet.

På en senare karta kan man läsa Snäckeberget dvs den stora hällmarksplatån strax intill Snäckedal. Snäcka betyder just skepp och förmodligen detta som gett fastigheten dess namn. Det är just där uppe som det storslagna och monumentala gravfältet ligger, med bl.a. en av de största skeppsformade stensättningarna i Sverige med sina 45 meter. Här finns även stora rösen flera rektangulära stensättningar mm. Det finns även ett mindre antal med skärvstenhögar och minst en uppallad sten. Här finns ett femtiotal gravar på en liten yta, vilket gör området till ett av de största och mäktigaste bronsåldersgravfälten i Sverige. Vad gör då detta gravfält på en så pass mager mark? Vy över gravfältets centrala delar. Foto: Michael Dahlin

Gert Magnusson var en av de första som diskuterade gravfältet (1986-1988) och menade att man bör ha bott i närheten av gravfältet. Han fokuserade på skärvstenhögarna och såg dessa som boplatsindikationer. Han lät genomföra en pollenanalys, men den gav inga eller mycket sparsamma indikationer på mänsklig påverkan i området under bronsåldern. Hans tankar gick då vidare till att området varit ett centrum och då kanske för kopparhantering, dvs. att man redan under bronsåldern utvunnit den lokala kopparen och de snuskigt rika ”bronspatronerna” begravdes uppe på berget. Han övergav inte tanken att man bott på platsen och menade att är man så pass rik kan man kanske få maten förd till platsen. Tanken fanns även att fisket varit av betydelse och att det rika området funnit sin försörjning i den rika skärgården och skogen. Gert förstod att Snäckedal med sina 15-20 m.ö.h. inte legat i direkt anslutning till havet. Havet bör ha legat ca 10 m.ö.h. och viken stannade över 500 meter från gravfältet.

Gert daterade gravfältet genom en grav (rektangulär stensättning) som han menade att den lokala arkeologen fil. dr Harald Stale (Hansson) grävt på 1930-talet och där man hittat en rakkniv i en rektangulär stensättning och som daterats till per IV dvs. 1100-900 BC.

Det märkliga tycker jag själv är att det inte fanns några tydliga betesindikationer eller röjningsfaser i pollendiagrammet. De fuktiga svackorna mellan bergen bör ha utgjort mycket bra lägen för bete.

År 1998 kom Dag Widholm med sin avhandling där Snäckedal var ett av de områden som behandlades. Dag menade att Snäckedal varit ett rituellt centrum där man inte fick odla eller beta. Snäckedal liknades vid en domkyrka där den världsliga och andliga eliten i samhället begravdes. Givetvis hade inte någon bott i närheten av gravfältet och de begravda kunde komma långt ifrån området. Precis som Gert daterade han gravfältet till per IV. Den stora skeppsformade stensättningen. Foto: Michael Dahlin

År 2002-2004 startade EU-projektet FOK dvs. Forntid i Oskarshamns kommun, där jag själv var fältledare. Vi hittade mängder med boplatser i området, men inte precis i Snäckedal, vilket sannolikt berodde på att inga plöjda åkrar eller markberedda skogspartier fanns där just då. Ett besök hos bonden vid Snäckedal resulterade i en del fynd b.la. en flintdolk av typen Lomborg VI C, vilket antyder äldre bronsålder och så fastande vi för bondens fågelbad dvs. en stor malstensliggare. Runt snäckedal fann vi boplatser som sannolikt var senneolitikum eller bronsålder. Detta antyddes genom höjden över havet, men även artefakter som facetterade malstenslöpare, flathuggna redskap mm.

En närmare studie av gravfältet och en skiss som gjorts redan 1938 av gravfältet visade att den graven som både Gert och Dag menat inte hade grävts av Harald Stale (tidigare Hansson), utan rakkniven var funnen i en av bönder skadad rund stensättning strax nedanför gravfältet. Den rektangulära stensättningen hade dock grävts redan under tidigt 1900-tal av Stales pappa Hans Hansson och innehöll endast lite kol.

Widholm gjorde en förbättrad pollenanalys av området dvs. ett prov i en liten mosse vid gravfältet. Detta prov visade samma resultat som de som Gert låtit utföra. Frågan är dock bara om dessa prov berättar hela sanningen dvs. ingen odling alls i området? Själv tror jag att långt ifrån allt har framkommit om detta märkliga gravfält och att flera pollenprover måste tas runt gravfältet för att man ska vara säker. Kanske ska man börja med en ordentlig fosfatkartering runt gravfältet och i omgivningarna. Sedan gå vidare med att gräva en yta för att se vad man kan hitta. Gravfältet borde ägnas betydligt mer tid!

ÄLSKADE VÄNNER

Så här när året lider mot sitt slut är det dax att tacka alla vänner för stöd, hjälp osv. Många av mina vänner är arkeologer och amatörarkeologer. Jag tänker nu på alla spännande samtal vi haft under året och på alla spännade fynd vi gjort, TACK för ett sällskap! De som fick plats på fotot av grävgänget våren 2008.
Från v. Annika, K-B, Lennart, Ingvar och ryggen på Veronica
Foto: Michael Dahlin

På bilden ovan kan jag förtella att förutom den goda ölen blev det knäckebröd och helt nyrökt lax från Tjusts skärgård.



GOD JUL PÅ ER!!!!!!!!!!!!!

Vapen och rustningar

Sedan jag var liten har rustningar och vapen varit bland det häftigaste jag visste. Särskilt medeltidens riddare för att inte tala om Ivanhoe på nyårsdagen vareviga år sedan tidigt 80-tal. Redan i tioårsåldern var mitt intresse för rustningsutvecklingen från 1000-talet till 1500-talet stort. Vad är det då som är så pass fascinerande med medeltida krigföring? Kanske inbillar sig människor att krigsföringen då var renhårigare och att civilbefolkningen inte blev lidande på samma sätt som under de båda världskrigen? Undra vad människor i gränstrakterna under medeltiden fick utstå när t.ex. danskar och svenskar rörde sig över gränserna i de småländska gränstrakterna i söder. Förmodligen mordbrand, misshandel och våldtäkter.
För några år sedan kunde man läsa om de osteologiska undersökningarna av materialet från Korsbetningen, dvs. slaget mellan Valdemar Atterdags krigare och gotländska bönder i juli 1361. Ca 1800-2000 bönder lär ha stupat, vilket var en stor del av den vuxna manliga befolkningen vid denna tid. Tre gånger lär danskarna ha slagit bönderna och slutligen bottenskrapet av försvaret utanför ringmuren. Den varma sommardagen och de gäsande liken gjorde att man inte drog av de stupades rustningar, vilket annars var brukligt. Stora delar av vapen, hjälmar togs dock med innan de döda släpades ned i ett antal massgravar.

I början av 1900-talet undersökte Bengt Thordeman en del massgravar och det är alltså hans grävningar som resulterade i skelett och rustningsfynd. Mängder med kranium uppvisade skador efter armborstpilar och hugg- och krosskador efter klubbor, yxor och svärd. En av de stupade hade släpats till massgraven med fötterna hängande i köttslamsor. Kroppar näst intill kluvna av fruktansvärda svärdshugg visar tydligt grymheten på slagfältet. Skillnaden måste ha varit stor mellan de gotländska böndernas stridsvana i jämförelse med Valdemars riddare, tyska knektar osv. Trots detta visar de slagfältarkeologiska undersökningarna från Mästerby på att gotlänningarna försvarade sig och även gjorde offensiva framryckningar mot danskarna. En annan spännande indikation från undersökningarna är att danskarna kan ha haft med sig ”bössor” dvs. små eldrör fästa på korta stänger. Tänk er det som bondekrigare att bli beskjuten med smällande och rykande vapen snacka om att stridsmoralen drar sin kos.
En av de stupade dvs. Solbergamannen rekonstruerad utifrån ett kranium från Korsbetningen av modellmakare Oscar Nilsson. Troligen är det ansiktet på en av de stupade gotlänningarna som föll till backen med ett antal armborstpilar i huvudet. Kriget var lika grymt då som nu, idag har vi dessutom vapen att döda oss själva flera gånger om. Nästan som man skulle kunna tro att vi gillar att döda varandra?????