fredagen den 1:e februari 2013

DET FORNTIDA VIMMERBY


 

  Onsdagskvällar
 Våren 2013
  Den forntida Vimmerbytrakten


20 februari kl 19.00

Lokal: Vimmerby bibliotek

FRI ENTRÉ!

Välkommen!

Michael Dahlin, arkeolog, berättar om

vår kommuns forntida historia.



Kultur & Fritidsförvaltningen

söndagen den 30:e december 2012

NYÅRSKRÖNIKA 2012

Januari och februari arbetade jag på Kalmar Läns Museum och jag arbetade främst med registrering av artefakter av flinta och bergart. Materialet kom givetvis från lokal 14 i Norje Blekinge. Fynden spänner över mesolitikum, neolitikum och bronsålder. Det var de fynden vi först börjat tvätta i november och bara det tog över en månad. Detta är dock inte så konstigt då vi talar om över 16000 fyndposter med mellan 1-4000 fynd i varje post. Det skulle dröja in i november detta år innan allt var helt färdigt. Det är en omfattande uppgift och även om vi inte enbart registrerade under denna tid, det blev en hel del annat också som arkeologiska undersökningar mm.

Sista helgen i februari var det dax för det årliga seminariet i Blankaholm, som vanligt kom det mycket människor från hela Sverige.

Under våren skrev jag på min avhandling och det blev ett avbrott i skrivandet när jag och frugan åkte till Island. Det blev Gullfors, Blå lagunen, gejser, islandshästar och valsafari. Island är fantastiskt!

Det blev mycket skrivande under resten av våren och sommaren. Enstaka nyupptäckta boplatser, skärvstenshögar, fossil åkermark, lösfynd och stensättningar blev det också.

I augusti återvände jag till Kalmar Läns Museum för att vara med och avsluta fyndregistreringen från L14. Det blev en hel del andra uppgifter, som när jag deltog vid de arkeologiska undersökningarna i Sandbyborg på Öland. Ett otroligt viktigt uppdrag och som visade sig bli en arkeologisk sensation.

Det var i första hand fyndregistrering som jag utförde tillsammans med Kenneth Alexandersson. Under september blev det också en arkeologisk utredning kring E22 söder om Kalmar. Ett par boplatsindikationer och fossil åkermark fanns bland resultaten.

Under september blev det också personalresa och detta år gick den till Tjust med besök i Ankarsrum, Smalspår, St Gertrud, Västerviks museum och middag på Gränsö. Dag två blev det Kasimirsborgs hällristningar, Bo Jonsson Grips Vinäs, Ukna mm. Mycket sevärt och trevligt!

I november blev som redan nämnts fyndregistreringen färdig och ett enormt arbete kunde avslutas. Många spännande fynd kommer att bidra till förståelsen och tolkningen av lokalen och arbetet fortsätter med rapporten.

Så kom min andra dotter till världen 23/12 kl 9:28. Emilia vägde 3900 gr och var 51 cm lång.

JAG ÖNSKAR MINA LÄSARE ETT GOTT NYTT ÅR





fredagen den 9:e november 2012

LITE NYTT

Nej min blogg är inte nedlagd, det händer bara en massa just nu! Jag arbetar som antikvarie vid Kalmar läns museum och pendlar 24 mil om dagen, men det är inte jobbigt bara dyrt. När man har tillfälliga jobb så är det inte att fundera på att flytta. Sedan har min fru en fast tjänst som lärare i Ankarsrum. Det ser ut som om jag nu slutar min anställning på Kalmar läns museum den 30 november och jag kommer då fortsätta min forskning om bronsåldern i Misterhult. Det är möjligt att jag återkommer, och jag kan säga att det är den bästa arbetsplats jag varit på. Det är lätt att bli stolt över att ha jobbat i en sådan trevlig miljö.

Det blir även en del planering inför arkeologiseminariet i Blankaholm 23-24 februari 2013. Jag har nu fullt med föreläsare och jag kan lova ett helt fantastiskt program.

Vi ska också färdigställa en bok fram till seminariet och det blir den fjärde boken i serien "Forntid längs ostkusten".

Har funderingar att starta upp mina kurser i amatörarkeologi under vintern och våren. Vi ska se vad jag hinner med, men ambitionerna finns.

lördagen den 11:e augusti 2012

INVENTERING PÅ G

Idag vet vi inte särskilt mycket om de mesolitiska bosättningarna i Tjust dvs det område som till stora delar utgörs av Västerviks kommun. Det finns i nuläget fyra mindre undersökningar som berört mesolitiska boplatser. Det handlar då främst om kvartsavslag och ett fåtal anläggningar som härdar. Det saknas fortfarande en hel del forskning av grundläggande karaktär och jag tänker då på boplats- och lösfyndsinventeringar i området.

År 2004 beslutade jag och Veronica Palm att vi skulle registrera lösfyndssamlingen som finns hos Kalmar läns museum, vilket vi också gjorde. Sedan fortsatte jag på egen hand att registrera de lösfynd som finns hos Historiska museet i Stockholm. Utöver detta har jag även fått hjälp med att registrera de fynd som finns i Gamleby folkhögskola, Jönköping, Linköping, Lund och Västervik. Utöver detta har jag besökt privatpersoner och olika hembygdsföreningar och allt är nu ordnat sockenvis. Det skulle nu vara möjligt att koordinatsätta samtliga fynd och få snygga kartor med olika vattenlinjer mm. Detta projekt kommer att slutföras inom en snar framtid. Men jag behöver pengar!

Lösfynden utgör en viktig grundsten för den mesolitiska forskningen, men även för de andra och senare perioderna neolitikum och bronsåldern. Det räcker dock inte med lösfynd för att förstå bosättningsmönstret, utan man behöver komplettera med boplatsinventeringar. Det finns planer att under hösten 2012 eller våren 2013 att besöka ett större antal plöjda åkrar och markberedda skogspartier för att leta spår efter boplatser. Redan nu vet jag att det finns åtskilliga boplatser att registrera, men för en systematisk dokumentation av kvartsavslag mm krävs tillstånd av både länsstyrelsen och markägaren.

Hjorteds socken i södra Tjust skulle kunna bli den första socknen i området att specialinventeras på sten- och bronsåldersboplatser. Hembygdsföreningen är med på noterna så varje liten "viltåker" skulle komma att inventeras.

Utöver denna inventering ligger ytterligare ett par småprojekt i startgroparna, men anknytning till sten- och bronsålder. Vi planerar även grävningar för arkeologistudenter och amatörarkeologer under 2013, så håll koll!

tisdagen den 15:e maj 2012

SKOGSINDUSTRIN FÖRSTÖR DELAR AV VÅRT KULTURARV

Ovan nämna rubrik är knappast inget nytt, men vad har man gjort åt saken egentligen? Någon kanske vet? Jag känner till några enstaka försök, men de har snabbt trycks ned och mött hårt mostånd av skogsindustrin och de stora skogsägarna. Det ligger för mycket pengar i skogen för att någon ska bry sig eller tänka tanken vad som lämnas kvar till nästa generation när det gäller biologisk mångfald och kulturarv. Det går visst acceptera biologiska monokulturer och sönderkörda fornlämningar?

Jag har lång erfarenhet av inventering även om jag inte tillhör de som har Riksantikvarieämbetets platsledarkompetens. Jag har genom åren främst inventerat boplatser, men även andra typer av fornlämningar.
Åren 2002-2005 pågick Leader+ projektet ”Forntid i Oskarshamns kommun” där jag var fältansvarig arkeolog. Allt vi hittade granskades av inventerare med ovan nämnda kompetens. Vi letade förhistoriska boplatser i plöjd åkermark, men i slutet av projekttiden förstod vi att markberedda områden i skogsmark skulle möjliggöra upptäckten av flera boplatser. Ofta var lägena som markberetts inte direkt bra för boplatser, men vid slutet av projekttiden lyckades vi finna enstaka avslag av flinta och kvarts.  Det visade sig även att dessa lägen i större grad bevarade keramik mycket bättre än den plöjda åkermarken. Det var egentligen efter projeket, då vi startade upp en del mindre specialinventeringar som vi  på allvar började besöka de olika markberedda områdena och då började också boplatserna att komma in i rask takt. Idag har några av de viktigaste och informationsrikaste kommit i just skogsmark och som tur är har några av dessa framkommit i andra typer av skador och inte i sönderkörda markområden. Det understryker den goda bevarandegraden i den orörda skogsmarken.

Från min erfarenhet kan man säga att själva markberedningen endast hade en viss skadande effekt på boplatsen och att den nödvändigtvis inte behövde ha skadat själva boplatsen. Detta hänger givetvis samman med underlaget och ofta påträffas boplaserna i den lite hårdare moränen och markberedningen har då fläckvis omrört boplatslagret i ytan, men inte så pass allvarligt att fyndkontexten är helt förstörd. Den stora och allvarliga skadan låg istället i de hjulspår som uppstår då skotaren kör i området. Jag har sett meterdjupa skador och förhistoriska boplatslager med härdar totalt sönderkörda. Här har då skadorna varit så pass allvarliga att kontexten inte skulle gå att återskapa. Informationen om den förhistoriska boplatsen i den sönderkörda delen har förlorat stora delar av sin information.  Någon besiktning av marken efter avverkningen har troligen inte gjorts av någon myndighet? Har så gjorts, så har de inte brytt sig eller så har de saknat kunskap om fornlämningarna.

Jag har på flera ställen sett skador på den fossila åkermarken eller röjningsröseområden (läs odlingsrösen). Det är åtskilliga områden med röjningsrösen som inte är registrerade och där med inte, eller oftast inte med i planeringen kring en avverkning. Oftast är det frågan om röjningsrösen som hör samman med 1700-1800-talets torpetableringar, men det finns även de områden som återfinns på 1600-talets gamla avmätningskartor och de kan därmed ha anor långt tillbaka i tiden. Flera är de röjningsröseområden som har en rumslig koppling till bronsålderns rösemiljöer och skulle kunna tillhöra den första delen av vår odlingshistoria som avsatt röjningsrösen. I exemplet Misterhult har vi ofta sett denna rumsliga koppling, men den är ännu inte prövad arkeologiskt. Från andra håll vet vi att kopplingen finns. Jag har på några platser även sett då röjningsrösen blivit skadade av markberedning. Vid dessa tillfällen har de inte varit registrerade och kanske omöjliga för markägare och skogsstyrelse att känna till. Det är i vilket fall mängder med kulturhistoriskt viktiga miljöer som skadas eller helt förstörs av det svenska skogsbruket och man tycker att andra metoder skulle gå att få fram för att öka hänsynstagandet. Det måste vara möjligt att bedriva ett skogsbruk, men det måste finnas metoder som gör att vi slipper se dessa skador och förstörelse av vårt kulturarv. En tanke jag fått är varför man så ofta ser mellan fingrarna när det gäller det svenska skogsbruket. När ingrepp ska göras inför ett vägbygge, så inventeras markerna där vägen ska byggas och det följer utredningar, förundersökningar och slutundersökningar. Skulle inte delar av detta även kunna införas inom den svenska skogsindustrin dvs att markägaren måste få sin marker besiktigade och en riskbedömning utförs av en arkeolog? Anses riskerna förstora så får markägaren anpassa nedtagandet av träd till mera ”mjuka metoder” eller bekosta en arkeologisk undersökning?

Vad tycker ni, debatt!

söndagen den 6:e maj 2012

SNÄCKEDAL I SOLGLANS OCH SKUGGA

I lördags guidade jag i Snäckedal och 20-tal människor hade kommit för att lyssna och beskåda det storslagna gravfältet. Jag började med en genomgång av gravfältets forskningshistoria och betonade att flera och större arkeologiska undersökningar behövs för att lösa gravfältets gåta. Efter en genomgång av forskningen berättade jag om de olika gravformerna och man kan se Snäckedal lite som bronsålderns Skansen, där alla gravformer från epoken finns utställda. Vi tittade även på skärvstenshögar, boplatser och ett skålgropsblock. Det var en fantastisk dag med strålande sol, men med en del blåst. Jag tror flertalet var nöjda med dagen. Jag åkte hem med ett gott samvete efter en väl utförd guidning.

Tyvärr fick jag veta att Bengt markägaren till Snäckedal felaktigt anklagats för skadorna på gravfältet, vilket är högst beklagligt. Då gravfältet går under namnet Snäckedal oavsett om delar av det ligger på Arvidsmålas marker, vilket i princip halva området gör. Det är på Arvidsmålas marker som skadorna utförts och Bengt har alltså inget med dessa att göra, det är sorgligt att detta har hänt. Det har trots allt stundtals framgått i pressen att skadorna utförts i Arvidsmåla bl.a. i samband med en intervju med markägaren i Arvidsmåla. Snäckedal är en plats av riksintresse och uppståndelsen kring gravfältet har varit en naturlig del av processen, då i princip 9 av 10 fall avskrivs. Detta får inte hända gravfältet i Snäckedal, men det får aldrig bli så att någom oskyldig hamnar i klämm, vilket tyvärr och olyckligt har hänt här. Jag har också fått höra att jag skickat politiker till platsen, men det är felaktigt. Jag har däremot skickat länsstyrelsen till platsen, så att allt ska skötas efter regelverket. Jag hoppas Bengt kan få upprättelse, men jag har alltid talat varmt om Bengts vårdande insatser både här på min blogg och inför personalen på Kalmar läns museum, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Där har det aldrig varit någon tvekan om att han är oskyldig. Jag har aldrig tänkt tanken att männsikor i Misterhult skulle ha misstänkt Bengt för skadorna, det är högst sorgligt. Jag hoppas vi kan komma till rätta med detta.

lördagen den 28:e april 2012

PÅ TUR I SNÄCKEDAL

På lördag den 5:e maj kl 14:00 är det guidad tur i Snäckedal. Det är jag som kommer guida i området och berätta om områdets forskningshistoria, utseende och framtid. Jag kommer inte prata nämnvärt om den skada som gjordes på gravfältet för ett år sedan, utan bara visa den. Det är nu mera ett polisärende och jag litar nu på att allt går som det ska. Se det som ett tillfälle att lära er mer om gravfältet och förstå varför gravfältet kräver särskild hänsyn. Snäckedal är något mycket märkvärdigt!

Jag hoppas alla tänker på att de delvis kör över privat mark och ett fungerande jordbruk. Det är tack vara Bengt som vi kan köra så pass långt fram till gravfältet, utan att skada det. Det är viktigt att påpeka att Bengt inte har något med skadan att göra.

Jag skriver inte lika ofta på denna sida längre, men jag har inte några planer på att lägga ned sidan. De som vill följa mina arkeologiska uppdrag kan även skicka en vänförfrågan på Facebook.