BAGGETORPSSKÄRAN

I mitt arbete som berör bronsåldern i nordöstra Småland har jag roat mig med att gå igenom samtliga grävningar som gjort i området. En del grävningar utfördes på 1800-talet eller som i detta fall 1900-1905. Graven jag studerade var ett röse i ett läge som man utan vidare skulle tillföra bronsåldern. Utgrävaren var Hans Hansson och han hittade "endast" en skära eller lövkniv som han uttrycker det. Han misstänkte att den kunde vara från senare tid då träskaftet var bra bevarat. Han skriver själv att den påträffades "längst ned i stenfyllningen" och någon tydlig koppling till någon gravgömma hade den inte. Graven låg utanför Gamleby i Tjust och närmare bestämd vid Baggetorp-Ullevi. Särskilt det sistnämnda gör att man tänker på en gammal kultplats för guden Ull. En handritad karta gör att man kan lokalisera platsen exakt!

En bild på föremålet fanns med i rapporten och när jag såg denna förstod jag att den måste vara från äldre järnålder. Enligt Welinder förekommer typen ofta som gravfynd 200 BC-200 AD. Det är extra spännande att föremålet ligger i ett typiskt bronsåldersröse. Det är inte helt ovanligt att rösen kan vara från järnåldern. Trots detta brukar arkeologer utan att tänka sig för räkna alla rösen till bronsålder när de studerar platskontinuitet och bebyggelseutveckling mm. I Tjust och Misterhult finns en handfull gravar som innehåller primärgravar från romersk järnålder-yngre järnålder. Ett "problem" jag arbetar med just nu och kommer att tala om på seminariet i Blankaholm 27-28 februari.

Tillbaka till lövkniven/skäran för det är troligast att den använts som ett kombinationsredskap för hamling och sädesskörd.

Jag visade bilden för Alf Ericsson som menade att jag måste se till att den blir daterad och jag skulle då göra järnåldersforskningen och agrarforskarna en stor tjänst. Det är precis vad jag tänker göra och jag kommer återkomma till detta i min blogg, så ni får se hur ärendet fortskrider.

Så här långt har jag kommit; Fyndet verkar inte vara konserverat, men träskaftet är kvar. Inom kort kommer en expert studera om det är konserverat eller ej. Vet inte om de kan påverka en C14 datering? Pengar till datering och en artikel har redan gjorts så vi får se hur det går!!!!

SOLSTAD KOPPARGRUVA

Det sägs att holländare upptäckte kopparfyndigheten vid Solstad i norra Misterhults socken redan på 1400-talet. Detta är dock ingen omöjlighet eftersom vi vet att Svante Sture hade påbörjat brytning någon mil längre norr ut vid Gladhammar. Enligt en sägen lyste de 55 meter höga berget stundtals grönt eftersom kopparen låg uppe i dagen. Tankarna far då genast över till bronsåldern och om man redan under denna tid kunde ta hand om den ytliga kopparen. Det känns inte omöjligt och det är kanske inte för inte som kopparberget omges av över 250 rösen och stensättningar.

På 1630-talet vet vi att holländska gruvarbetare som kommit till Sverige genom Louis De Geers försorg bröt gruvan ned till ca 13 meters djup. Brytningen utfördes på denna tid genom tillmakning. Sedan tycks gruvan lämnats öde fram till 1740 då brukspatron Johan Olofsson tog upp brytningen igen. Nu användes krut och 1747 hade man tagit sig ned till 32 meter. Pipstockar försåg gruvan med luft som slutade i en dragugn. Då det eldades i denna uppkom en uppsugning av luft ur gruvan och resulterade i att en luftväxling uppstod. År 1754 hade man tagit sig ned till 76 meter och sysselsatte ca 40 arbetskarlar som arbetade i skift. Hästar men även handkraft skötte spelen som hissade malm och arbetsfolket. Handpumpar och pumpar drivna med hästar tömde gruvan på vatten som ständigt strömmade in. På 1750-talet sålde Olofsson gruvan till Åke Hammarskjöld och han sålde den snart vidare till adjutanten Axel von Gardemein för 480 000 daler kopparmynt. Snart var det åter ett ägarbyte och nu var det bergsrådet P. C. Cederbaum som köpte gruvan. Han moderniserade gruvan med nya pumpar med en av landets största hästvindor som kunde pumpa upp 57 liter i minuten. År 1774 upprättades kartor över gruvan och man ser här ”Prins Gustafs grufwa”, ”Konstschaktet” och ”Liljenbergsgruvan” De två sistnämnda vara skärpningar från 1600-talet.

Gruvan före 1877. Foto: Hembygdsföreningen

Plötsligt under året 1784 upphör malmtillgången och man är nu nere ca 140 meters djup. Det man inte visste var att rörelser i bergrunden för miljontals år sedan förskjutit malmådern, så att den fått en trappstegsform. Nu försökte man ta tillvara den malmen som satt på sidorna, men snart är även den slut och året är nu 1793. Enstaka försök gjordes men förgäves. År 1860 länsades storgruvan med ångmaskin. Friherre Victor Fleetwood sålde gruvan och Wirums säteri till det engelska bolaget ”The Swedish Copper Compandy Ltd” och 1863 var de i full gång. Malmen återfanns på 167,5 meters djup och hela 30 meter längre väster ut. Fram emot 1877 upphörde brytningen och man hade nu nått 356 meters djup. Gruvan var i omgångar Sveriges djupaste gruva.

Malmen från Solstad smältes till en början vid det närliggande Mörtfors kopparverk. Engelsmännen körde dock huvuddelen av malmen till England och den fattigare malmen till det intilliggande Saltvikens extraktionsverk och behandlades där med sk. klorerande rostning i muffelugn. Detta var något ovanligt och det första verket i Sverige. Platsen är idag tyvärr mycket miljöfarlig och på vissa fläckar växer i stort sett ingenting. Under engelsmännens tid arbetade totalt ca 200 personer i gruvan och extraktionsverket.

Enstaka försök gjordes efter engelsmännen och 1915 tog bankfirman Bruna Söderström upp driften och detta fram till 1918. Man tömde inte hela gruvan på vatten utan valde att ta tillvara malm på gruvväggarna ned till ca 65 meters djup. Gruvdriften upphörde helt 1920 och har sedan dess legat nere. Beräkningar på den totala mängden kopparmalm som tagits upp ur gruvan beräknas till 83187 ton.

BLANKAHOLM 1935

Flygfotot togs 1935 och orten nedanför är Blankaholm, Hjorteds sn. I förgrunden syns Blanka säteri med sina åkrar, betesmarker och fruktträdgård. Längst bort märks sågindustrin som det dominerade inslaget i samhället. Sågen kom att vara det dominerande inslaget fram till 1979 då det gick i konkurs. Det var då många som förutspådde samhällets död, men har sedan dess kommit att blomstra på andra grunder. Grunder som består av småföretagande, föreningsverksamheter, studiecirklar och turism. Samhället har med sina 200 innevånare trots allt en affär och en skola. Samhället har flera planer om hur bygden ska kunna utvecklas och vi vill göra det möjligt för människor att kunna bo och verka här.

Fotot tillhör Hembygdsföreningen

SVINSJUKA

Det råder en fruktansvärd rädsla för svininfluensan, men frågan är om det inte är en smula överdrivet. Ibland känns det som man ingår i något stort projekt där man helt enkelt ska kolla hur man organiserar en massvaccinering inför något som verkligen utgör ett hot, men vad vet jag om det? Eller är det media som satt fart på oss igen dvs den tredje statsmakten.

Nedan kommer jag presentera orsak och verkan till detta problem!

DOPPELSÖLDNER

Jag blir aldrig förstor för tennsoldater och de första göt jag redan som 6-åring tillsammans med min pappa. För tio år sedan ägnade jag mycket tid åt detta och byggde upp modeller bla en bataljon ut Kalmar regemente anno 1710, en skvadron av Smålands ryttare och ett atilleriregemente. Sedan byggde jag på med dalaregemnetet 1710 och ett Preussisk bataljon 1712 dvs. soldater från det stora nordiska kriget 1700-1721. De senaste åren har jag inte riktigt haft tiden att gjuta och måla. Jag har därför köpt några figurer på sistone och en av dessa figurer ska jag snart presentera för er. Nu är det mest figurer från det hundraåriga kriget mellan England och Frankrike (13-1400-tal), men senast blev det en tysk landsknekt (1500-tal). Kläderna påminner lite om en gycklares, men denne man är toppmodern och kanske var det så här några av de tyska landsknektarna såg ut som danskarna hyrde när de slogs mot Sten Stures bondearmé.


Doppelsöldner 1500-tal

Landsknektarna slogs vanligen med pikar (långa spjut), hillebarder och svärd. Särskilt utmärkande var de stora tvåhandssvärden (ca 3,5 kg) som svingades av knektar framför pikformationerna, detta för att få motståndarens pikar i oordning och skapa luckor i pikfalangerna. Dessa landsknektar kallades för "doppelsöldner" (double mercenary) och de var som man kan förstå särskilt utsatta.

Tyska knektar (tv) i strid mot en svensk bondestyrka (th).

Hur var då fäktningskonsten under medeltiden? Ofta hör man att de japanska katana svärden var de bästa och vi i Norden hade dåliga svärd och bara höggloss på varandra. Den som säger så här har förståss noll koll kokosboll! De nordiska svärden var givetvis alldeles utmärkta och väl balanserade. Visst varierade fäktningskonsten, men det fanns de som var mycket skickliga med finter, stöt, hugg, sparkar och låsningar mm. Men i ärlighetens namn varierade fäktningskonsten och givetvis utrymmet på slagfältet för eventuella konster.

Ovan syns en bild som ursprungligen tecknades av den tyske knekten Paul Dolstein, som var med på den danska sidan under unionsstriderna ca 1500. Tack vare honom har vi bla fått en bild av de svenska bondesoldaterna som slogs mot den professionella armén av tyskar. Bönderna var inga dåliga soldater och efter en tid blev det erfarna och utgjorde respektfulla motståndare. På bilden ovan kan man se den svenska taktiken med armborstskyttar framför spjut och pålyxeraderna. Något typiskt är även den varierade rustningarna och hjälmarna på soldaterna. Några av soldaterna har klassiska kittelhattar, sallet och kapalinhjälmar med titthål i järnhattens brätte. Tyskarna använder sig av pikar och man kan tydligt se att armborstskyttarna fått in en och annan träff. Det var dessa unionsfientliga soldater som slog de unionsvänliga vid Brunkeberg 10 oktober 1471.

MERA KULOR OCH KRUT

De slagfältsarkeologiska undersökningarna på Gotland slutar inte att berätta nya och spännande fakta. Nu tycks de vara något på spåren, som jag själv länge trott dvs att eldvapen (se nedan) använts av danskar och tyskar år 1361. Detta var året som ön invaderades av den danske kungen Valdemar Atterdag och han hade redan erövrat Skåne och Öland. Gotlands bondebefolkning kom dock att erbjuda ett mycket hårt motstånd nu när deras frihet var hotad. Huvuddelen av öns unga män, gamla gubbar, verkbrutna, yngre tonåringar, ja alla ville slå dansken, men det kostade över 2000 män och pojkar livet. Gotlänningarnas kamp är både spännande och otäck på samma gång, men resultatet av denna tragedi har blivit en arkeologisk guldgruva vad gäller vår förståelse av rustningar, vapen, kroppsskador mm. Läs mer under denna länk


http://www.popark.nu/enyhet/index.html

BORGHOLMSBÖSSAN

Förutom arkeologi i nordöstra Småland är mitt arkeologiintresse inriktad på medeltida vapen och krig. När jag var liten ville jag bli riddare, men när det gick upp för mig att det var omöjligt fick det bli arkeologi istället.

Jag gick i mellanstadiet och på sommarlovet tog mina föräldrar mig och min storasyster till Öland. Eftersom vi bodde i Oskarshamn så var det ofta tal om dagsutflykter med start från tidig morgon till kväll och det blev flera turer. Detta är kanske varför jag idag har lite blandade känslor för den där ön. I vilket fall som var det denna gång dags för ett besök på Borgholms slottsruin och som vanligt var det pappa och jag som tog turen, medan syrran och morsan satt och lapade glass i skuggan. Ibland var min kära gamla mormor med och som envisades med kaffe och äggsmörgåsar i den gassande solen. Detta gjorde förstås inget när jag fick besöka den svala ruinen. Efter detta besök kunde jag inte släppa några bilder på tecknade soldater som höll i långa stänger och längst ut på dessa satt små eldrör som antändes med en lunta som soldaten höll direkt i handen. Det blev många teckningar på soldater med stångbössor och riddare denna sommar och särskilt de regniga dagarna då kritor och papper togs fram ur lådorna.

Så ganska nyligen kom jag att minnas denna sommar av en tillfällighet och kontaktade Jim Rudolfsson på Borgholms slott. Mycket riktigt hade de en stångbössa!

Borgholmsbössan Foto: Jim Rudolfsson

En av de större undersökningarna som genomförts vid Borgholms slottsruin på Öland genomförs i början av 1970-talet. Den arkeolog som kanske mest förknippas med slottet är just Jim Rudolfsson. Det var också han som fann ”Borgholmsbössan”. Han berättar;

”Hösten 1972 deltog jag i en utgrävning utanför en medeltida slottslänga, med ett halvmeter tjockt utkastlager, här i hittade jag en helt intakt stångbössa troligen från 1300-talet. Keramikskärvor, armborstpilspetsar och nio medeltida mynt hittades. Bössan är helt bevarad, i brons med fänghål och holk för trästången, längd ca 16 cm” (Rudolfsson muntligt 2009-08-27).

Han berättar vidare;

”Den lilla bössan hade inget sikte utan man tycks ha skjutit på känn. Lagren
daterar sig till andra hälften av 1300-talet. Vi hade strider runt slottet 1361 då Valdemar Atterdag intog borgen (Detta var samma år som Valdemar intog Gotland och ca 2000 gotlänningar stupade) och nästa mycket långvariga strid var 1367 då Albrekt av Mecklenburg belägrade slottet under 10 veckors tid.
1362 och några år framöver var Öland med Borgholm för pantat till Hansan som utförde stora byggnadsarbeten på borgen. Hans Hildebrand nämner i Sveriges Medeltid om en fyreskytt på Borgholm.
Så det mesta talar för att bössan tillhör 1300-talets andra hälft. Min tolkning är att bösseskytten själv träffats av t ex en armborstpil och tappat bössan ut mot landborgskanten där det var fullt av avfall från borgen här har troligen såsom idag vuxit rikligt av brännässlor, körvel och fläder, köksavfallet latrin hamnade i branten. Den medeltida slottslänga som bössan hittades utanför har troligen grundats av hanseaterna, vi har grävt ut tre rum i längan men det bör ha varit lika många till, huset har varit 52 m långt, bottenvåning nyttjades som ekonomivåning, slottsherren en trappa upp och vindsloftet brukades som varulager med tillhörande skyttegluggar ut mot branten i väster. Huset revs av Johan III som i sin tur nyttjade ca 30 meter av byggnaden som grund för det nya renässansslottet” (Rudolfsson muntligt 2009-09-11).

En bild på en modell större, dvs snarare en kanon.

Hur pass bra var då stångbössan enligt experterna? Jag frågade Thomas Roth på armémuseet om en projektil från en stångbössa kunde tränga igenom en riddarrustning dvs. först ett lager plåt, sedan ringbrynja och sista fodrat tyg en s.k. gambeson. Thomas svarar givetvis att det beror på en del faktorer dvs. främst avståndet och att det på kortare håll borde vore möjligt. Det bör dock inte vara dödligare än ett armborstskott. Riktig fart och genomslagskraft kom först vid 1500-talets mitt då man uppfann och började använda sig av det korniga krutet, vilket medförde bättre omslagspunkt och bättre effektivitet Om det är någon som känner till provskjutningar får ni höra av er och berätta. Jag har sett provskjutning med en hakebössetyp från 1500-talet och det var förvånansvärt pricksäker och slagkraftig Förstår att riddarrustningarna blev allt ovanligare under 1500-talet.