Foto: Michael Dahlin
I det inre av nordöstra Småland var det knappast ingen brist på sten och åtskilliga stenmonument byggdes under framförallt 17-1800-talen. Marken i Småland var bördig och rik, men den var stenig. Oerhörda investeringar måste göras för att marken skulle bli ekonomiskt hållbar. Man får inte glömma att 17-1800-talet är de perioder i Sverige då befolkningen stiger som aldrig förr. Förbudet mot bondetorp försvinner, vilket leder till att unga par kan bilda familj utan att bo på en bärkraftig gård. Aldrig någonsin har det varit så mycket liv i de småländska skogarna med ständiga projekt. Utdikningar, stenröjningar, konstrueringar av hägnader och mycket mer. Ni som är pålästa vet att detta kom att gå ut över de nödvändiga ängsmarkerna och betesmarkerna. Balansen med 1/3 åker och 2/3 äng höll på att brytas (Ängen är åkerns moder) och därmed började det gamla ängsbruket sin färd mot graven. Idag hör jag ofta begreppet äng användas helt felaktigt. Ibland kan man ofta höra någon kalla dagens betesvallar för ängar. Ängarna fick inte betas utan bara undantagsvis under en kort period på året. Lyckligtvis stöter jag i mitt jobb på en och annan rekonstruerad ängsmark, men inte ofta!
En riktig äng i Kristdala. Foto Michael Dahlin