I min serie en dag på jobbet har vi kommit till fägator. Fägatorna var s.k. drivningsvägar för boskap mellan byn (gården) och betesmarken. I det gamla bondesverige låg betesmarkerna i skogen dvs. utmarkerna. Syftet var att skydda åkergrödorna från djuren och gatorna kantades av t.ex. murar och gärdesgårdar. Ni forntidsintresserade känner till de spännande stensträngssystemen på lite olika platser i vårt land t.ex. Öland och Östergötland. Slitaget blev nednötta marker av djurens trampande och ibland är området mellan hägnaderna nedsänkta. Fägatorna berättar en intressant historia om landskapets tidiga uppdelning mellan inägor och utmarker.
En fägata, men tyvärr med raserad gärdesgård till vänsterFoto: Michael Dahlin
I det inre av nordöstra Småland var det knappast ingen brist på sten och åtskilliga stenmonument byggdes under framförallt 17-1800-talen. Marken i Småland var bördig och rik, men den var stenig. Oerhörda investeringar måste göras för att marken skulle bli ekonomiskt hållbar. Man får inte glömma att 17-1800-talet är de perioder i Sverige då befolkningen stiger som aldrig förr. Förbudet mot bondetorp försvinner, vilket leder till att unga par kan bilda familj utan att bo på en bärkraftig gård. Aldrig någonsin har det varit så mycket liv i de småländska skogarna med ständiga projekt. Utdikningar, stenröjningar, konstrueringar av hägnader och mycket mer. Ni som är pålästa vet att detta kom att gå ut över de nödvändiga ängsmarkerna och betesmarkerna. Balansen med 1/3 åker och 2/3 äng höll på att brytas (Ängen är åkerns moder) och därmed började det gamla ängsbruket sin färd mot graven. Idag hör jag ofta begreppet äng användas helt felaktigt. Ibland kan man ofta höra någon kalla dagens betesvallar för ängar. Ängarna fick inte betas utan bara undantagsvis under en kort period på året. Lyckligtvis stöter jag i mitt jobb på en och annan rekonstruerad ängsmark, men inte ofta!
En riktig äng i Kristdala. Foto Michael Dahlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar