lördag 26 januari 2008

ATT DRICKA TOBAK

År 1998 började jag samla kritpipor och idag har jag en samling med ett par hundra fragment. Det är kritpipor som framkommit vid alla ytinventeringar i plöjd åkermark. Precis som de flesta arkeologer trodde jag från en början att de i första hand skulle dateras till 16-1700-tal. Jag började läsa på och skaffa mig bra litteratur och jag kontaktade även Sveriges kritpipeexpert nummer 1 nämligen Arne Åkerhagen. Idag bor han i Stockholm och är expert på tobaksmuseet på Skansen. Jag har flera av hans skrifter och jag har även skickat flera pipor till honom för datering. Lite kuriosa är att Arne tidigare var ingenjör på Emsfors bruk i Kalmar län och han arbetade tillsammans med min mormors bröder.

Nedan följer en ny version av min artikel ”Att Dricka tobak” från Hembygdsföreningen Oskarshamn-Döderhults årsskrift från 2003.

Utur dessa kretsar uppstiga tjocka dunster av svart tobaksrök liksom från spetsen av ett eldsprutande berg. Här rinna strömmar av dricka från en kullslagen butelj, ibland skärvor av sönderslagna kritpipor (En beskrivning av ett tobakskollegium av Johan Gabriel Oxenstierna vid mitten av 1700-talet).

Namnet kritpipa kommer av att den vita leran piporna är gjorda av starkt påminner om krita. Kritpipan är keramisk och från början tillverkades den för hand för att senare gjutas i formar. Detta förklarar varför 1600-tals pipor är något klumpigare till sin utformning.

Att röka tobak kommer från indianerna, och det var i första hand engelsmännen som tog efter detta. Under 30-åriga kriget kom svenska soldater att ”lära” sig detta, då de träffade många olika nationaliteter under fälttågen. Vid denna tid fanns inte ordet röka för denna företeelse, utan man sade ”att dricka tobak”. Efter ett antal år började ordet ”röka” att användas och då särskilt under 1700-talet.

Det var inte enbart de övre samhällsskikten som anammade rökandet. Bruket blev utbrett bland bönder, sjömän och soldater. Piporna hölls mellan tänderna och man kan ofta se bitmärken runt munstycket. Det man kan tänka sig är att den 60 cm långa pipan gick av relativt snabbt. När den sedan nått en längd av 5-10 cm blev den mer lätthanterlig och hållbarare. Det var inte tal om att ha den i fickan. Det bästa var att ha den i ett etui eller instucken i hatten. Piporna var billiga av ovan nämnda anledning. Det gick att köpa trasiga pipor, som gått sönder vid hanteringen i handelsbodarna till ett betydligt lägre pris. Tobaken var förhållandevis billig, men troligen inte så att det var tal om ett dagligt rökande. Tobaksimporten i vårt land låg kring 36 ton år 1640.

De första piporna importerades från England och sedan från Holland. I Sverige började kritpipor tillverkas vid mitten av 1600-talet. Vid mitten av 1700-talet var efterfrågan på pipor så stor i vårt land att allt fler pipbruk startades. När de merkantilistiska tankegångarna genomfördes, införandes importförbud på tobakspipor 1747, men importen av tobak fortsatte.

Det statliga stöd som pipbruken fick vid mitten av 1700-talet ledde till för många bruk, och till sist upphörde det politiska och ekonomiska stödet från staten. De största bruken i Sverige låg i Stockholm och Jonas Alströmers stora bruk i Alingsås.

Under delar av 17-1800-talet antecknades noga i mantalslängderna vilka som ägnade sig åt tobaksrökning, spelande och vem som ägde siden. En av mina egna släktingar (Olof Engström) som var stalldräng på Virums säteri i Misterhults sn 1820 ”nyttjar tobak och spelar kort”.

Att kvinnor rökte får vi veta av ett tingsprotokoll från år 1752 och platsen är Döderhults sn i Kalmar län. En piga vid namn Karin Jacobsdotter som är 20 år står åtalad för skadegörelse och stölder vid Stranda häradsrätt. Hos båtsman Svartlock har hon brutit sig in och tagit livsmedel, pengar, tobak och en pipa. Hon är skyldig till en brand hemma i Klämna. Hon har tagit med sig eld på en sticka för att sätta sig och röka på ett berg intill gården. Stickan har hon kastat på backen varav brand uppstått. Om det inte varit för att Per Andersson varit hemma hade hela byn brunnit ned.

Berättelsen om Karin Jacobsdotter är intressant ur flera synpunkter bl.a. får man veta att en 20-årig kvinna rökte, och att den stulna pipan och tobaken värderades till 3 öre silvermynt. Vid denna tid kostade t.ex. 1 kanna dubbelt öl 8 öre silvermynt, 1 kanna mjölk lika mycket, och en matros hade omkring 16 daler silvermynt i månadslön. Av detta framgår att rökvanorna inte var särskilt dyra.

En äldre händelse i samma socken som gick till tinget var följande. Ryttaren Daniel och hans ”vänner” trumpetaren Alexander och klockaren Elias hade samlats i Lilla Hycklinge år 1681. Man hade druckit brännvin och druckit tobak, varav det förstnämnda kan vara anledningen till det blodiga slagsmålet. Kan nämna att en gevärskolv slogs så hårt i den enas axel att den gick av, värjor drogs, så akta er för att röka och supa. Att drickandet av tobak förekom tillsammans med alkohol var säkerligen vanligt, eftersom båda delarna ansågs som njutningsmedel.

Varför hittar man så pass mycket kritpipor i åkermarken? Förmodligen slängdes de trasiga piporna i dyngkastet och följde med gödseln ut på åkern. Eller så rökte man medan man arbetade på åkrarna och man får även genom piporna en datering på att åkern brukades vid detta tillfälle. Piporna kan genom sin form och genom sina fabriksstämplar berätta en hel del. Kritpiporna som hittas på havsbotten i vrak och vid gamla hamnplatser är av förståeliga skäl betydligt mer välbevarade. Nedan ska jag presentera några fynd från Västerviks och Oskarshamns kommuner.


Nyberg och Wettervik startade tillsammans ett pipbruk i kvarteret Asplund på Kungsholmen 1755. De skildes åt år 1784. Wettervik tog då över Almqvists bruk, där han tidigare tillsammans med Mathias Nyberg varit lärling under pipmästare Carl Fredrik Düring. Wettervik var en av de mest populära tillverkarna under 1700-talet. Omsättningen höll sig omkring 650-700 RSM med mellan elva och 15 anställda fram till hans död 1798. Hustrun Chatarina tog därefter över och drev bruket, med ett fåtal anställda fram till sin död 1828.



Riksvapen pipa (Carl Wettervik 1755-1798)funnen av Kerstin Apelqvist vid Spårösund.

En av piporna har ett klackmärke med ett ”krönt L” och här är det säkerligen frågan om pipmakaren Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53. Det märkliga är att pipan inte borde vara i Sverige eftersom kungen 1747 sett till att Rikets ständer beslutat om importförbud på tobakspipor. Förmodligen för att stödja den inhemska tillverkningen som då var i sin blomning.



Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53.



Gouda (Holland) speciella klackmärke liknar en biskobssymbol. Tillverkar runt 1670.



Denna pipa är påträffad av K-B Gustafsson i Botestorp i Misterhults sn och är tillverkad i England mellan 1780-1850.

En av mina favoriter är funnen vid Virkvarn och tillverkad runt år 1700 i England. Den är försedd med mästarstämpeln I/G dvs. Johan Greitham. Det roliga med pipan är att den har bitmärken framme vid holken vilket berättar om att någon använt pipan så pass länge och väl att man rökt med holken direkt i munnen, måste ha bränt på tungan! Man får känslan av att en fattig dräng/piga rökt med denna.



Johan Greitham med tydliga bitmärken

Nedan följer några sena pipor och först i ordningen är en pipa av porslin (Fallebo, Döderhults sn) en engelsk från 1890-1900 (Solstad, Misterhults sn) och slutligen en engelsk från 1910 (Rostorp, Döderhults sn).






fredag 25 januari 2008

TRÖTT PÅ ARKEOLOGIN

Jag blir aldrig trött på arkeologi som ämne, men ibland blir jag trött på människorna runt arkeologin! Finns det något värre än rovgiriga arkeologer som nästlar sig in i projekt som de egentligen inte har med att göra? Klubben för inbördes beundran är också en sådan där otäck konstruktion som ofta består av dyra farbröder som ska ha betalt men inte gör ett skit dvs. de sk elefanterna! De gör inte rätt för mer än ett kopp kaffe och ett wienerbröd, eller hur? Vad tog deras ungdoms lyster iväg och den glädje de såg i varje föremål och skärslevstag. Välkommen till verkligheten hör jag ibland, men måste det vara så?

Idag fyller jag 33 år och jag har ägnat mig professionellt åt arkeologi sedan jag tog min examen år 2000. Amatörarkeologi har jag ägnat mig åt hela livet tillsammans med min farsa och goda vänner. Jag var ca 5 år då jag och farsan hittade en oregistrerad tomtning, det ni! Jag har fortfarande kvar denna barnsliga nyfikenhet och kunskapstörsten efter att få veta mer och ställa nya frågor till ett material. Kanske var det därför att farsan inte kunde svara på alla frågor jag ställde, som det lockade att få bli just arkeolog. När jag kom upp i tonåren började jag och kompisarna bege oss ut på långa strapatser i skogarna runt Oskarshamn. Vi letade stensättningar, varggropar och torpgrunder. Detta var något vi höll för oss själva eftersom vi var stans kolaste ”råsynthare” och lyssnade på Nitzer Ebb och Front 242. Ni som kollat in min profil har sett att tiden har stått still vad gäller musiksmak eller som Fernand Braudel skulle ha sagt ”la longue durée”. Kanske är det tur att denna ansamling galningar inte längre är kompisar idag, men jag är säker på att de ibland höjer ölglaset och skålar för de gamla goda tiderna, salut! Tackar för att saker och ting förändras som Torsten Hägerstrand skulle ha sagt då han utvecklade tidsgeografin. Utan tiden och förändringar hade inte vi arkeologer behövts, eller hur? Idag har jag bara sporadisk kontakt med en av dessa gängmedlemmar. Ja han bor i Stockholm idag och jobbar på kungliga biblioteket och har examen i klassisk arkeologi och som bibliotekarie. Ta en titt på hans sida som jag länkar till rojinegra

Arkeologi ska vara kul men samtidigt med en gnutta vetenskapligt allvar med, men det är när aktörerna blir för rovgiriga som den visar sin fulaste sida. Tyvärr är det ofta de akademiska aktörerna som visar detta och jag vill bara säga sluta förstöra den fina gemenskap som arkeologin kan ge! Det förgör den glädje som behövs inom ämnet, den som slutar leka blir snabbt gammal, skål på er era dödgrävare, nu ska jag ta en öl!!!!!!!!!


Eddie Nilsson är i allafall riktigt trött på arkeologin, Foto:Liselotte Jarnerup-Nilsson

söndag 20 januari 2008

DESSA AMATÖRARKEOLOGER

Jag har i ett tidigare blogginlägg nämnt det sk ”Klockgänget” dvs. ett gäng av amatörarkeologer i Oskarshamn på 1930-40-talet. Ska friska upp ert minne genom att nämna att gängnamnet kom sig av att de ofta satt och diskuterade arkeologi under en klocka på Lilla torget i Oskarshamn. Tre av de mest kända i gänget var Ragnar Ahlström, Sune Lindholm och Verner Lindqvist. Det var tack vare dessa amatörer som Oskarshamn länge var ett av de boplatstätaste områdena i Kalmar län och är definitivt det än idag. Självaste Axel Bagge hörde av sig efter att ha mottagit en del fynd från gänget;

”Jag hyser för min del förhoppningen om att inom närmaste åren få återkomma till den numera boplatsrika Oskarshamnsbygden och få ta itu på allvar med de många fyndplatsernas undersökning”. Stockholm den 30 juni 1936, Bagge (ATA dnr 2583/36).

Det finns förstås amatörarkeologer och amatörarkeologer själv föredrar jag de amatörarkeologer som förstår och värnar om våra fornlämningar. De bästa amatörarkeologerna är också de kunskapstörstande och de som ägnar sin fritid åt att inventera. De har ofta en kunskap om landskap och fyndmaterial som skulle få vilken ny utexaminerad arkeolog som hälst att rodna. Känner amatörarkeologer som dessutom läser de senaste avhandlingarna och har en god dos av källkritik. Ja nu när jag berömt amatörarkeologin och det den kan bidra med så kanske jag skulle visa några bilder av ”Klockgänget”. Bilderna är tagna i samband med grävningarna i Oskarshamn Syréns Hage år 1936. Vi ser bl.a. exempel på ytinventering, provgropsgrävning under fil. dr. Harald Hanssons (Stale) grävledarskap. På tal om ytinventering alla som letat kvarts och flinta i en åker kan konstatera att det ser lika dumt ut 2008. En del flitiga åkerinventerare har någon gång kallats för vinkelhake, eller fått frågan från någon förbipasserande ”har du tappat en krona”!

lördag 12 januari 2008

OSTKUSTENS KULTURCENTRUM 2008

JA, jag hävdar att Blankaholm är ostkustens kulturcentrum 2008 med sitt seminarium i februari, bronsåldersteater, studiecirklar, flera konstnärer mm. Den anda som finns här är det mycket få som kan slå!

Den 9-10 februari blir det arkeologiseminarium i Blankaholm 3 mil söder om Västervik. Idén var min och som stöd har jag med mig Samhällsföreningen, Studiefrämjandet och Västerviks museum. Skönt att de tror på mig och allt ser verkligen ut att bli lyckat med ca 30 anmälningar och då väntar jag fortfarande på ett tiotal svar.

Varför Blankaholm? Det ligger vid Östersjöns strand och det är det som är temat. Vi dvs. arkeologer, historiker, kulturgeografer mm får möjlighet att träffas och berätta om vår verksamhet längst ostkusten. Det går givetvis bra att bara komma och lyssna på något av alla föredrag. Det är gratis och det ända som kostar är mat och husrum förstås



En jägare i den atlantiska urskogen för ca 8000 år sedan! Eller är det Ingvar Apelqvist som jägaren Ull sommaren 2007 ? Foto: Ingvar Fogelberg.

Det är med stolthet jag kan presentera programmet för de båda dagarna och det är oerhört kul att intresset varit så pass stort.

Förutom det som står på schemat kan ni räkna med trevliga aktiviteter på kvällen bla en överdos hällristningar och en marinarkeologisk kortfilm av Marcus Nord!
Varför inte koppla av med en öl eller ett glas vin på kvällen?

Sista anmälningsdagen är den 25e januari!

Arkeologiseminarium ”Forntid längs Ostkusten” 9 - 10 februari 2008 i Blankaholm

SCHEMA

Lördag
12:00 Lunch Folkets hus
13:00 Michael Dahlin (Introduktion i Brygghuset + Virumsprojektet i Misterhult sn)
14:00 Dag Widholm (Bronsålder i Tjust)
14:30 Ludvig Papmehl-Dufay (Stenåldersgravar i Köpingsvik -inte bara mellanneolitikum...)
15:00 Kaffe
15:30 Peter Norman (Utskärsfiske vid Sörmlandskusten under perioden vikingatid - medeltid)
16:00 Middag
17:30 Helene Ermerud (Helleröprojektet i Tjust)
18:00 Alf Ericsson (Bronsålderns ortnamn)
Avslutning för föreläsningarna
19:30 Återsamling i brygghuset för en trevlig kväll med kortare föreläsningar och trevlig samvaro.

Söndag
8:30 - 9:30 Frukost
9:30 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam (Hällrisningsinventering i
Blekinge, Kronoberg, Himmelstalund och Borg, E18 vid Enköping mm)
10:30 Roger Wikell & Marcus Eriksson (Mesolitikum i Östra Mellansverige
och trattbägarlokal vid Påljungshage utanför Nyköping).
11:30 Kenneth Alexandersson (Råmaterialanvändning under neolitikum i
Kalmarsundsområdet)
12:00 Lunch och avslutning



Kontakta: Michael Dahlin
arkeologen@telia.com

torsdag 10 januari 2008

BLAND GRÄVHUNDAR OCH PROVGROPSSVIN

Människans bästa vän är utan tvivel hunden, en trofast följeslagare sedan tusentals år tillbaka i tiden. Med sin sociala kompetens och anpassningsförmåga får den varje katt att framstå som en fisförnäm översittare! Till katternas försvar kan jag säga att hundarna har ca 15 000 år längre erfarenhet av människor än vad katterna har, så man får visa lite förståelse.



Jag och Julia på tur i Misterhults skärgård

Precis som Göran Burenhult har sin trogna vovve Gaston, så har jag Julia. Julia fyller snart fem år (dvs. 35 hundår) och är en Irländsk röd setter.



Julia nyss hemkommen efter en inventeringsrunda, lite skit på mattan får man räkna med!

Julia har varit med på fältinventeringar och utgrävningar sedan hon var liten valp och visst har hon krafsat fram en och annan kvartsbit.

Ja provgropssvin, de har flertalet arkeologer varit någon gång!

lördag 5 januari 2008

TRYSERUM OCH LITE ANNAT

Lördagen den 11 augusti 1934 kunde man läsa följande Östergötlands dagblad;

MÄRKLIGT FORNFYND I VALDEMARSVIKSTRAKTEN
- En nyupptäckt c:a 4000 år gammal boplats i Tryserum. Keramik från stenåldern i dagen.

Inget märkligt idag, men detta år skedde det en stor upptäck för stenåldersforskningen i vårt avlånga land. Tryserum ligger för övrigt i nordligaste Tjust i nordöstra Småland, men ligger idag i Östergötlands län. Fyndupptäckten gjordes förmodligen av fastighetsägaren till tomten, men det var förståss arkeologen och professorn Olov Janse som fick äran. Janse var född i Norrköping och vid detta lag hade han sedan ett tiotal år varit verksam i Frankrike. Han hade uppehållit professur i antiquités nationales et préhist, vid Ecole du Louvre i Paris. Under somrarna sökte han sig till sina hemtrakter och brukade bedriva lite forskning i omgivningarna.

Boplatsen påträffades intill hr Helge Karlströms villa vid Djurglo i Tryserums sn. Boplatsen låg norr om själva villan på ett trångt näs som skiljer Valdemarsviken och Kattdalsfjärdens inre del. Fynden framkom i de skador som nybyggnationen av en väg orsakat. Janse erkänner dock att Fru Karlström en dag hämtat matjord vid sidan av vägen och lade då märke till flera krukskärvor i jorden. Keramiken var av s.k. gropkeramiskt snitt och förutom detta påträffades stenyxor. Platsen ligger strax över 20-meterskurvan med skydd för nordanvinden.


Gropkeramik från Solstad i Misterhults sn,tecknad av Liselotte Jarnerup-Nilsson

Jag har tidigare berört utgrävningarna av de gropkeramiska boplatserna i Oskarshamns-området under 1930-talet. Det var som tidigare nämnts det s.k. ”klockgängets” förtjänst dvs. en grupp med amatörarkeologer. Flera boplatser påträffades och registrerades runt Oskarshamns tätorter.

Boplats nummer två i Tjust blev Vivastemåla i Västrums sn och den undersöktes av Axel Bagge 1939. Efter den sistnämnda boplatsen lossnade det och fram till en bit in på 80-talet påträffades flera boplatser i Tjust som Hellerö, Helgenäs, Stjärnö, Kurum, Västervik och för några år sedan en boplats på Gärdsholmen i Västra Eds sn. Ingen egentlig forskning har gjorts på materialet, utan endast mindre sammanställningar. Här finns en forskningslucka att täppa till, något är på gång har jag förstått, vi får se!

Mycket av den arkeologin som idag genomförs i Misterhult och Tjust bör enligt mig själv och många andra ligga på en grundforskningsnivå. Vi vet inte särskilt mycket om boplatsernas struktur, ekonomi, redskap och keramiktradition. Många gånger får man höra att materialet i detta område liknar det i Östra Mellansverige och att man bör jämföra med denna region. Varje område måste i första hand studeras utifrån sina egna förutsättningar, då man annars riskerar att missa något av den lokala särarten. Förmodligen fanns det mängder med likheter mellan olika regioner, men även skillnader som styrdes av människans egna förväntningar, landskapets karaktär, kontakter osv. När detta är gjort diskuterar jag gärna och jämför med andra områden! Detta gäller inte bara bronsåldern, utan i stort sett samtliga epoker i nordöstra Småland. Bronsåldern har för nuvarande bra förutsättningar att få några frågor uppklarade genom Virum- och Hellerprojekten.


Gropkeramik från Solstad i Misterhults sn,tecknad av Liselotte Jarnerup-Nilsson

Själv måste jag erkänna att även om bronsåldern blivit min period, så är det riktigt kul med en gropkeramisk boplats. Jag upptäckte min första keramikförande i augusti 2005 i samband med en specialinventering på Solstad-Virums marker. I en sluttning ned mot Östersjön fanns ett par terrasser i en hästhage och här fanns även rotvältor mm. I samband med registreringen av platsen kunde man på loppet av några minuter tillvarata keramik, yxfragment, brända ben och avslag av kvartsit, kvarts, kristianstadsflinta, sydvästskandinavisk flinta och porfyr. De gropkeramiska platserna i Misterhult och Tjust ligger 15-20 m.ö.h., vilket givetvis berättar om ett strandnära läge. När siktet var inställt trillade det in ytterligare två boplatser med liknande fyndinnehåll. Ytterligare ett tiotal boplatser på samma nivå och slaget bergartsmaterial har påträffats, men dock utan ornerad keramik. Faktum är att de som ligger i skogsmark klarat sig bättre än de som ligger i åkermark, där endast stenmaterialet är kvar. På flera av dessa lokaler finns tecken på kontinuitet in i senneolitikum och bronsåldern. Det kan vara ett fragment av en skafthålsyxa, flathugget redskap eller vidare fyndspridning ned i terrängen. Detta har ju även visat sig vid flera undersökningar i östra Mellansverige, men även på betydligt närmre håll vid Helene Ermeruds grävning på Hellerö. Enstaka indikationer på detta har även kommit vid Virumsprojektets grävning vid Solstad 2006. Att man fortsatt att utnyttja samma lokaler är med andra ord inget ovanligt, men berättar det om en liknande ekonomi och ett liknande sätt att utnyttja omgivningarna. Nja skulle nog flera av er säga? Kanske är det så att det kuperade landskapet i området ”tvingat” in boplatserna till särskilda delar av landskapet? Delvis skulle jag nog själv svara. För att komma närmare bronsåldern i denna del av landet tror jag att man måste se vad som hände strax innan metallerna började omforma vårt samhälle. Vilka likheter finns det i val av ekonomi och val av boplatslokaliseringar? Är bronsåldern i nordöstra Småland bara skenbart rik med alla sina gravar? Ingen kan väl ha byggt ett välstånd i dessa karga skärgårdsregioner, brukar man få höra! Jag tror man lurar sig själv och ser tidigare epoker med sin tids ögon? Vem vet, kanske var ett tidigt bergsbruk med kopparhantering igång redan under bronsåldern och en omfattande handel som följd! Jo du, det skulle smaka det, sa arkeologen!


Krukskärva (Stridsyxekulturen)påträffad vid boplatsen i Botestorp, Misterhults sn

Studerar man resultaten av boplatsinventeringarna i Oskarshamns kommun från 2002-2005 så ser man följande. Den mesolitiska, tidigneolitiska och mellanneolitiska GRK boplatserna har valt strandnära boplatser. Strandnära boplatser finns även för stridsyxekulturen och den senneolitiska perioden. En viss frångång från det klassiska mönstret sker under mellanneolitikum och det blir särskilt tydligt med spridningen av den enkla skafthålsyxan. Ja visst finns det mängder med källkritik i detta, men nu lät jag bara fynden berätta sin historia. Hur eller hur så uppvisar den enkla skafthålsyxan samma spridningsmönster som rösebygderna, betyder det att de etablerades under senneolitikum-äldre bronsålder? Det tycks som det strandnära läget inte var lika viktigt, fastare strukturer, mer jordbruksinslag i ekonomin?