DET SER MÖRKT UT FÖR SNÄCKEDAL

Jag fortsätter här att uppmärksamma Snäckedal, utan att rada upp mina meriter, vilket Carl Bloom tycks vara viktigare än själva gravfältet. Jag ska istället fokusera på Riksantikvarie Inger Lilliequist artikel i DN för någon vecka sedan. Hennes artikel grundar sig på åratal av erfarenheter och flera underökningar. Jag ska ta upp det jag anser vara det viktigaste ur artikeln och exemplifiera detta med Snäckedal.

Det är som alla redan vet förbjudet att förstöra fornlämningar, men trots detta är det få brott som leder till åtal och dom. Detta sänder förståss dåliga signler till det omgivande samhället, som enligt statestik visar att vi i Sverige har ett utbrett historie- och arkeologiintresse. Detta är något vi arkeologer märker vid olika guidningar i fornlämningsområden.

Fornminnesbrotten är ett allvarligt hot mot det gemensamma kulturarvet, men underökningar visar att fornminnesbrott betraktas som vardagsbrottslighet och får därför lite uppmärksamhet. Detta betyder att lagstiftningen måste förbättras och att rättsväsendet blir bättre på att hantera denna typ av brott. Riksantikvarieämbetets utvärdering av länsstyrelserna, polisen och åklagares hantering av fornminnesbrott visar tecken på att det stundtals finns brister i lagen och hur ärendena hanteras. Dessa brister får i det långa loppet allvarliga konsekvenser för fornlämningarna och hotet mot kulturarvet.

Vad beror detta på och varför leder så få brott till att åklagaren väcker åtal? En av huvudpunkterna har vi redan sett i fallet Snäckedal, nämligen att fornminnesbrott hamnar prioritetsmässigt lågt hos polis och åklagare. Orsaken till detta kan vara de låga straffen. Ytterligare orsaker är att det ibland finns en extra försiktighetsprincip hos åklagare. Det finns exempel på att det i andra typer av brott där bevisningen skulle ha räckt, inte håller då det gäller fornlämningsbrott. Det finns också exempel på att polis och åklagare i sina utredningar tar upp en hel del förmildrande omständigheter kring fornminnesbrottet. Det handlar då givetvis om rättsväsendets attityd till denna typ av brott. Riksantikvarieämbetet föreslår därför ett antal åtgärder för att komma till rätta med dessa problem.

För det första handlar det om att skärpa straffbestämmelserna. Fornminnesbrott har idag nästan samma straffvärde som snatteri. Detta är märkligt då fornlämningarnas värde i kulturmiljöerna anses vara av hög betydelse. De låga straffen och den korta preskriptionstiden på två år leder till den fortsatta låga prioriteringen hos myndigheterna och det innebär även att det blir svårare att genomföra en grundlig utredning.

Det handlar även om att utredningarna när det gäller fornminnesbrott är speciella till sin karaktär. Det behövs en bredare erfarenhet av denna typ av brott och detta skulle kunna byggas upp hos ett mindre antal åklagare.

Det viktigaste av allt är det demokratiska perspektivet, där det är viktigt att värna om vår gemensamma historia. Den låga prioriteringen av fornminnesbrotten leder till att de fysiska spåren gradvis försvinner och vår tolkning av historien försvåras.