HÖCKHULT-TRÄTHULT

Höckhult och Träthult är två granngårdar i Kristdala sn i nordöstra Småland. Jag har själv rötter i denna bygd och det är en av Sveriges finaste och välbevarade odlingsbygder av ålderdomlig karaktär. Här finns fyra till fem odlingsgenerationer att studera för den som är intresserad. Från de första "Hackerören" till stentippar. Marken ligger precis intill den högsta kustlinjen, vilket betyder att endast delar av landet någon gång spolats av Östersjöns vatten. Detta ger ett landskap med odlingsbar jord i höjdlägen, vilket är betydligt mer ovanligt under högsta kustlinjen. Lövskogsinslaget är stort med träd som ek, kråkbär, alm, ask, asp och lind. Berggrunden består av grönsten dvs basiska bergarter som diorit och gabbro, vilket i sin tur gett ett underlag för bördiga jordar. Marken är dock mycket stenig och bönderna fick stenröja för att nå den bördiga jorden. Är det något som kännetecknar denna bygd så är det just röjningsrösen, och då menar jag verkligen röjningsrösen i alla dess former och ålder. De äldsta skulle kunna vara från yngre bronsålder-äldre järnålder, men det saknas i nuläget dateringar från denna tid. Ett antal tidigare undersökningar inom bygden finns, men är inte publicerade. Dateringarna från ca 10 röjningsrösen som provtagits runt om i bygden berättar om om en huvudsaklig röjningsfas under medeltiden 12-1300-talet. Enstaka företeelser som förhistoriska gravar, stenyxor mm antyder att odlingshistorian började betydligt tidigare dvs redan under neolitikum och bronsåldern 4200-500 f.Kr. Nedanför de bördiga moränkullarna sträcker sig dalgångarna genom landskapet och de har utgjort fördelaktiga platser för våtmarksbete och senare under historien som sidvallar och madängar.

Under 1300-talet har vi gott om skriftliga källor och särskilt genom familjen Ruskas godsbyggande i området. Under 1500-talet omtalas även en hel del gårdar och mycket tyder på att de har en betydligt äldre historia då dateringar från röjningsrösen och pollenprov kan berätta om romersk järnålder år 0-400 e.Kr och vikingatid 800-1050 e.Kr. Det är dock oklart vad som hände från den äldre järnåldern till vikingatiden. I nuläget framstår bygden som återkoloniserad under tidig medeltid men att den legat öde sedan yngre bronsålder-äldre järnålder. Dateringar till äldre och yngre järnålder finns, men exakt vad det står för vet vi inte. Det saknas säkra lämningar som gravar från denna tid. En snabb och oförsiktig gissning som ofta brukar göras i situationer med samma källläge är att platsen använts säsongsvis för bete och utmarksodling från någon avlägsen centralbygd som t.ex. Mörlunda. Mörlunda var en etablerad yngre järnåldersbygd och det har framförts tankar att det var denna bygd som först nyttjade Krokshult-Bråbygden för att sedan som en effekt av agrar utveckling, avskaffandet av trälar, befolkningsökning och ett förändrat sätt att se på jordägande gjorde att denna bygd åter bebygdes. Denna bild skulle säkerligen många köpa, men vad bygger dessa slutsater på egentligen? I Krokshult-Bråbygdens fall bygger det på ett antal pollenprov som endast tolkats preliminärt och saknar stöd av 14C dateringar. Det tiotalet undersökta röjningsrösena grävdes under tidigt 70-tal och det saknas uppgifter om kolet som tillvaratogs vedartsanalyserades dvs att man innan dateringen först kontrollerade kolet (träslagets) egenålder. Det är ju inte särskilt kul att försöka få en datering på kolet om de kommer från en ek dvs med en hög egenålder. Det var dessutom enstaka röjningsrösen som underöktes och oftast ett röjningsröse per inäga. Det betyder att man undersökt ett röjningsröse bland 30-100 andra röjningsrösen inom en inäga. Det betyder att man säkerligen skulle kunna hitta en betydligt vidare spridning av dateringar om flera undersökningar gjordes inom samma yta. Vi har med andra ord endast enstaka spår eller låt oss säga aptitretare för vidare forskning i denna bygd. Detta är något som Jag och Mårten Aronsson precis börjat med!

INVENTERINGAR

I torsdags kom Sven-Gunnar Broström, Kenneth Ihrestam och Roger Wikell för att inventera skålgropar. Inventeringen av Misterhult bekostades av Anérska fonden och denna gång inventerades Hökhult, Vällehorva, Snäckedal, Värnamo och Stora Basthult. Själv deltog jag under lördagens inventeringar i Värnamo och Stora Basthult. I Värnamo hittade jag själv ett block med några gropar på. Jag hittade även ett antal skärvstenshögar och i en skada i betesmarken låg det skärvsten och avslag av kvarts och kvartsit. Det fanns även brytkvarts och det är troligt att det finns ett kvartsbrott i närheten.

Kenneth och Sven-Gunnar reggar. Foto: Michael Dahlin

Värnamo har ett fantastiskt bronsålderslandskap med rösen, stensättningar, skärvstenshögar, fossil åkermark och röjda ytor. När vi var färdiga hade vi kompletterat med sju skålgropslokaler varav ett av blocken hade 12 gropar (se bild ovan). En av skärvstenshögarna hade även ett jordfast block i mitten och på detta fanns en skålgrop. Nu kan man säga att vi är nöjda och Värnamo har fått en komplett bronsåldersmiljö.

Sedan åkte vi vidare till Stora Basthult och där fanns sedan tidigare ett block med ett stort antal gropar. Det dröjde dock inte länge förrän vi kompletterat miljön med ytterligare fyra lokaler.

Backar vi i tiden så kan jag meddela att de tre inventerarna fann 2 lokaler i Hökhult, 2 lokaler i Vällehorva och 1 i Snäckedal. Man kan säga att Misterhult klart skiljer sig från Tjusts rika hällristningsmiljöer. I Misterhult är den vanligaste situationen enstaka skålgropar på block och hällar i grav- och boplatsmiljöer. De förekommer även rikligt i betesmarker med gamla röjningsrösen dvs miljöer som troligen odlades under bronsåldern. Nu får man vänta ett tag på rapporterna, men snart kan ni läsa om inventeringarna i Misterhult i tidskriften Populär arkeologi. Ännu ett tack till Anérska fonden och utan er hade vi aldrig kunnat utföra denna viktiga inventeringsinsats. Vi har endast berört en handfull av alla de miljöer som finns i Misterhult och mycket återstår att inventera. Men jag säger som Winston Churchill dock i ett helt annat samband "Det här är inte slutet, det är inte ens början på slutet, men det är, kanske, slutet på början"

INVENTERINGAR

Jag jobbar för närvarande hos Kalmar läns museum och deltar i grävningarna nere i Blekinge. Denna vecka har jag haft semester och jag har i första hand varit med familjen, men det har även blivit en del inventeringar. Förmodligen är jag lite galen som inventerar fornlämningar på min semester, men någon måste ju vara det. Jag har en förstående fru och hon vet att jag blir "jobbig" om jag inte får min dagliga dos av fornlämningar.

I onsdags kom Roger Wikell och den nyblivne h dr Kenneth Ihrestam till mig. Vi skulle regga några av mina skålgropsfynd och även leta lite nytt. I Virum visade jag tre lokaler och av dessa reggades en. På väg till en av mina lokaler hittade Ihrestam en skålgrop i ett block. Sedan åkte vi vidare till Hökhult för att regga hällristningen som Roger Wikell hittade förra året. Efter detta reggade vi även in två skålgropar som påträffades förra året och sedan hittade jag ytterligare en utanför ett hönshus. Klockan började bli sent och vi skulle träffa Roger Svedberg för att visas till Roger och Kenneths sovplats i Misterhult. Men innan åkte vi till Adriansnäs och där reggade de ytterligare en av mina upptäckter dvs en skålgrop intill ett gravfält.

Reggad och klar. Foto: Michael Dahlin

På tordagen hängde regnet i luften så vi satta av tidigt på morgonen för att granska lite olika "hamnlägen" runt Snäckedal och Arvidsmåla. Denna dag var även amatörarkeologen Philip Seward med och inventerade. Något hamnläge fann vi inte men väl två gropar i häll och en skålgrop på block. Regnet började falla och detta försvårar arbetet oerhört. Regnet gör att det blir svårt att hitta skålgropar den blöta mossan och jorden. Roger och Kenta tackade för sig och återkommer i augusti.

Peter Norman reggar vid Vaderum, Hjorted sn Foto: Michael Dahlin

På fredagen var vädret bättre och jag tänkte själv ta en kort tur medan min dotter och fru vilade sig mitt på dagen. Plötsligt ringde Petrer Norman dvs en av Riksantikvarieämbetets inventerare och platsledare. Han har köpt en gård i Flivik och hjälper mig med att registrera in stensättningar, rösen, uppallade stenar, skärvstenshögar och fossil åkermark. Han hade redan jobbat tre dagar med alla mina upptäckter och nu skulle jag få chans att följa med ut. Det var lärorikt och skoj att se hur registrering med handdator går till. Peter var imponerad och flera av mina upptäckter omfattar hela miljöer med ovan nämnda lämningar dvs lämningar som inte tidigare varit kända och som missades under inventeringen år 1978-1979. Vi behöver en ny inventering i Sverige!

MOT BLEKINGE

På måndag börjar jag på Kalmar läns museum och kommer att jobba där åtminstone till slutet av augusti. Utgrävningen sker utanför Sölvesborg och jag kommer att bo där i veckorna. Det är utbyggnaden av E22 det handlar om och den arkeologiska insats som måste göras innan vägen får dras genom landskapet. Det är många arkeologer från olika håll i landet som kommer att delta och jag skulle tro att vi är ett trettiotal som ska gräva på en mängd olika ytor. Jag kommer gräva en lokal med spår från neolitikum, bronsålder och romersk järnålder. Detta betyder 4200 f.Kr -400 e.Kr. vilket är en mycket lång tid.

Jag har varit arkeolog i 10 år nu och sysslat mest med inventeringar, forskningsgrävningar och forskning. Jag har inte deltagit på särskilt många arkeologiska undersökningar av ovan nämnda slag. Det jag kan tillföra den arkeologiska undersökningen i Blekinge är min inventeringskunksap om att läsa landskap och att jag kan klassificera flinta och bergarter. Jag har genom åren klassificerats tusentals bitar av slaget stenmaterial från sten- och bronsåldern.

Turen ned till Blekinge blir med andra ord mycket viktig för min framtid.

SKOGEN DEN FINA

Det är nu snart en vecka sedan arkeologer uttryckte sin besvikelse och ilska kring skadegörelsen vid Snäckedal i lokaltidningarna. Reaktionen hos den stora allmänheten har lyst med sin frånvaro och endast natur- och kulturvänner har reagerat. Samtidigt kan man tro att den som tiger samtycker, men säker kan man ju inte vara. Det är många som äger skog och ser natur- och kultur som hinder för sin verksamhet och tycker att deras verksamhet redan styrs av överförmyndare. Det finns som tur är många skogsägare med ett stort intresse kring natur och kultur. Det blir då också lättare för dessa skogsägare att sköta sin skog och klara sig genom regelverket. Det är skogsägarens skylldighet att känna till och ta ansvar för de värden som finns på markerna. Tyvärr ser avverkningsformerna ut som de gör idag och de består av kalhyggen, körskador och ofta följt av markberedning. Jag har under de femton år jag ägnat åt arkeologiska inventeringar kunnat följa förändringarna av kulturmiljöerna. En kort tid kan tyckas men förändringarna av miljöerna går fort och några år hade räckt för att studera några av alla miljöer som helt eller delvis förstörts av skogsbruket. Jag har sett skeppssättningar köras sönder och markberedas, hällkistor kvaddas, fossil åkermark markberedas osv. Jag har många gånger mött de som kör skogsmaskinerna och med stolthet berättar de att de inte kvaddat gravröset fast de bara kört någon meter ifrån! Leendet försvinner dock snabbt då man förklarar att det inte bara är röset som är skyddat, utan även delar av den omgivande miljön. Vad är fornlämningen värd om inte delar av dess landskap den anlades i inte finns kvar? Är det möjligt att bedriva ett skogsbruk om man måste ta hänsyn till alla skyddade växter, fåglar och fornlämningar? Jag lever i övertygelsen att det är det och att det måste tas fram nya regler och rutiner för ett skogsbruk med hänsyn.

När jag arbetade med projektet "Forntid i Oskarshamns kommun" fanns det en pedagogisk del i det hela. Vi hade under några månader varje år med oss låg- och mellanstadieelever ut i åkrarna för att inventera. Fast Oskarshamn är en liten stad med nära till skog och mark fanns det 10-åringar som nästan aldrig varit i skogen. Det hela låg på skolans ansvar att få ut dessa elever. Detta säger även en del om deras föräldrar och ointresse för en av de viktigaste naturtyper vi har. Ska man kunna ta ansvar och värna om skogen bör man förstå, eller?

När det gäller skogen finns det bara några promille naturskog kvar i Sverige och endast några procent urskog. Med naturskog menar jag helt orörd av människan och urskog, skog som delvis fått vara orörd. Huvuddelen av all skog är kulturpåverkad och planterad. Faktum är att Sverige går hårdare fram i sina skogar än vad man gör med regnskogen!!!! Skogsplanteringarna leder ofta till monokulturer med endast ett trädslag och detta skapar givetvis en större känslighet mot sjukdomar, stormar, skadeinsekter, bränder mm. Skogsägare och alla andra måste börja fundera över hur vi vill att skogarna ska se ut! Ska vi ha monokulturer som bara ger utrymme för ett visst antal arter, vill vi ha sönderkörda kulturmarker? Fortsätter det så här kan vi redan nu börja klassa skogarna som industrimark?, eller?

SNÄCKEDAL I FARA

Vid ett besök på det storslagna gravfältet i Snäckedal kunde jag till min förfäran notera att man byggt en skogsbilväg med krossad sten precis intill gravfältet. Vägen passerade bara någon meter från en av gravarna. Även om den krossade stenen lagts ut på en redan befintlig skogsväg framstår detta tilltag som ett övergrepp i en kulturmiljö. Den vägen som fått den krossade stenen påförd var innan en gammal traktorväg på sand, jord och hällmarker. Nu har man dessutom på sina håll delvis breddat vägen och stora massor av jord, sten och block ligger uppkört längst kanterna. Det finns inte ett spår av känsla för kulturmiljön, utan allt osar bekvämlighet och ointresse för denna vackra kulturmiljö från bronsåldern. Tragiskt! Jag struntar i om man ska köra ut timmer här, det måste finnas andra möjligheter att transportera ut detta!

Foto: Momark

Det ryktas också om att kommunen ska börja avverka och köra ut sitt timmer på flera håll. Om det är kommunen som är skyldig till tilltaget i Snäckedal vet jag inte, men går man tillväga på ett liknande sätt runt om i kommunen kan vi räkna med stora skador på natur- och kulturmiljöer. Förstår inte varför man inte låter antikvarisk expertis se över områdena innan avverkning och skogsbilvägar byggs??????? Det har ju bevisats så många gånger att det råder arkeologisk okunskap om de miljöer man avverkar i. Jag lyfter ett varningens finger och menar att ska vi ha kvar dessa vackra rekreationsområden så måste vi vara varsamma! Självklart ska skogen avverkas, men med förnuft!

Foto: Momark

När jag först skrev detta visste jag inte att arkeologer från flera håll i Sverige var på besök i Snäckedal. Det var internationellt kända bronsåldersforskare från bl.a. Linnéuniversitetet och Högskolan på Gotland. Jag blev uppringd av professorn i arkeologi Joakim Goldhahn som var mycket upprörd över det han såg i Snäckedal. Tilltaget är verkligen allvarligt och det är bara att hoppas på att Länsstyrelsen i Kalmar kan visa på vad vår kulturminneslag är till för!!!!

Något man måste fundera på är om man ska skylta fornminnesområden och göra reklam för dem om man inte också förklarar att de är skyddade enligt lag (då menar jag med tydlighet). Den senaste tiden har vi i norra länet sett skadegörelse tyvärr efter att man som glad arkeolog valt att berätta om nyheten för tidningarna. Hällristningar utanför Gamleby har skadats av klåfingriga som inte förstått att lämningarna är skyddade. När tidningarna skriver om fornminnen är det av stor vikt att de också nämner att de är skyddade och skadegörelse polisanmäls. Givetvis måste vi som arkeologer fortsätta att förmedla våra upptäckter, men det innebär givetvis risker. Det stora ansvaret har givetvis Länsstyrelsen och de måste tydligt berätta för allmänheten om lagskydd mm. det räcker inte med en liten textsnutt där det står "fornlämningarna är skyddade enligt lag". Det är ingen mening att skylta till gravfält och hällristningar om de utsätts för skadegörelse och det är lika viktigt med information om lagskydd. Snäckedal är bara ett av flera exempel på människors okunskaper och oförståelse.

Foto: Momark

HÖCKHULT

I Kristdala socken finns det en liten by som heter Höckhult och kanske är det inte något särskilt med denna by vid en första betraktelse. För en arkeolog som mig är den dock full med arkeologihistoria, bronsåldersrösen, paleoekologi och min nyfunna skärvstenshög.

Foto: Michael Dahlin

Höckhult nämns för första gången på 1500-talet och har troligen redan då existerat i ett par hundra år. På kullarna runt byn finns rösen, stensättningar och en skärvstenshög som jag hittade för ett par veckor sedan. Skärvstenshögarna är något av de mest speciella element vi känner från bronsåldern. Förr sa man ofta kokstensrösen dvs att de innehöll sten från eldstäder och kokgropar. Nu är det inte så enkelt utan skärvstenhögar kan innehålla rester efter bronshantverk, slakt av boskap, kremerade människor, keramik, jordbruksredskap mm, mm.

Vid tallen undersöktes ett röse på 1870-talet. Foto: Michael Dahlin

På 1870-talet undersökte arkeologen Hildebrant ett röse i Höckhult. När han kom till platsen hade bönderna redan funnit fyra urnor varav en innehöll en spjutspets av brons från bronsålderns period V dvs, 900-700 f.Kr. Totalt innehöll röset sju urnegravar dvs urnor med kremerade människoben. Hildebrant undersökte delar av ytterligare ett röse med två urnor. Sedan dess har ingen undersökt något arkeologiskt i Höckhult, men väl kulturgeografiskt. Det var på 1970-talet när Staffan Nyblom undersökte flera röjningsrösen i trakten. I Höckhult fick han en träff i en odlingsterrass och dateringen blev yngre romersk järnålder dvs ca 300 e.Kr. På andra platser runt Höckhult fick han dateringar till vikingatid och medeltid. Tillsammans med geologen Mårten Aronssons polleprover från sjöar i omgivningarna kunde man se att landskapet betats och odlats sedan yngre stenålder. Den sena vikingatiden och tidiga medeltiden har varit en expansiv period i områdets jordbrukshistoria. Sedan 1970-talet har ingen forskat kring områdets historia och arkeologi. Jag har i denna stund påbörjat min forskning kring detta fantastiska landskap.