FÖRBESTÄLL BLANKAHOLMSBOKEN NU!!!!!!

Boken ser ut att bli på typ 213 sidor, och författarpriset kommer enligt tryckeriets hemsida att bli ungefär 180 Kr. Vi kommer därför att ta upp förbeställningar på boken och beställningarna måste vara gjorda senast 26 januari om ni ska kunna hämta ut ert ex på arkeologiseminariet i Blankaholm "Forntid längs ostkusten" 25-26 februari.

Boken kommer inte finnas att köpa på seminariet, men man kommer att kunna köpa den direkt från tryckeriet för 260 Kr. Så beställ nu så slipper du det dyrare priset!

kontakta Michael Dahlin så löser vi förskottsbetalning mm.

OBS! De som medverkat i boken kommer få ett ex!

Boken innehåller artiklar om ostkustens rika kulturhistoria och berör Småland, Öland, Sörmland och Gotland mm. Läs bl.a. om brons- och järnålder i södra Tjust, stenålder på Öland, medeltida handlingar från Kristdala, skeppsformade stensättningar på Gotland, bronsålder i Mönsterås, Hällristningar, Tjärframställning mm, mm

FORNTID LÄNGS OSTKUSTEN 25-26/2 2012

BLANKAHOLM 3 mil söder om Västervik

Lördag
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 ”Från Neolitikum till Agrarkris -Ett agrarhistoriskt forskningsprojekt om nordöstra Smålands kust- och inland” -Michael Dahlin & Mårten Aronsson
13:45 "Några reflektioner kring resultat och avrapportering av E22-projektet i Blekinge” – Elisabeth
Rudebeck
14:15 ”Massproduktion av grönstensyxor i västra Blekinge” -Kenneth Alexandersson
14:45 ”Viking - en lång historia” – Roger Wikell

15:15 Kaffe

15:30 Blekinges bronsålder -en utblick från E22 grävningarna -Helena Victor
16:00 ”Handlingar på ett brandgravfält. Presentation av resultaten från Flyestock och tankar kring dokumentation av gravfält” – Fredrik Strandmark
16:30 "Om utgrävning av gravurnorna från Flyestock - metodik och resultat" – Torbjörn Brorsson
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar

Middag

Söndag
08:30 Frukost beställs där ni bor
09:30 "Återbruk av bildstenar på Gotland under järnåldern" – Martin Rundkvist
10:00 "Rekvisita & Rit – spår efter rituella aktörer med exempel från ostkusten"– Fredrik Gunnarsson
10:30 ”Risinge hög: Undersökning av en storhög på Öland” - Ludvig Papmehl-Dufay
11:00 ”Tegeltillverkning och tegelstämplar i Kalmar län” -Örjan Molander

11:30 "Arkeologi i Tjust" - Veronica Palm

12:00 Lunch

Kontakta: Michael Dahlin (mailto:arkeologen@telia.com eller michael.dahlin@kalmarlansmuseum.se

VÄSTERVIKS MUSEUM, STUDIEFRÄMJANDET OCH SAMHÄLLSFÖRENINGEN
BLANKAHOLM- SOLSTADSTRÖM

NYÅRSKRÖNIKA 2011

Detta år började mycket tungt för mig, då jag på nyårsdagen nåddes av budet att en kär vän avlidit.

Seminariet i Blankaholm hölls i sedavnlig ordning och den andra boken gavs ut. Det är fantastiskt att det finns ett seminarie i arkeologi som både vänder sig till yrkesverksamma, studenter och allmänhet. Det betyder att detta seminarie har en viktig uppgift att sprida kunskapen om oskustens arkeologi, historia och kulturgeografi. Uppgiften är med andra ord större än att ha ett seminarie enbart för forskare. I de långa loppet är detta seminarie långt viktigare då det skapar förståelse för fornminnen och den rika kulturhistoria som finns längst ostkusten. Seminariet ger en förståelse för vad vi jobbar med och i det långa loppet varför vi har en fornminneslag. Kan vi inte berätta för allmänheten vad vi arbetar med blir det svårt att hävda rätten till uppdragsarkeologi mm.

Under våren blev det en del inventeringar och en del nyupptäckter av skålgropar och boplatser.
I maj började mitt arbete som fältarkeolog för Kalmar läns museum. Jag deltog vid de arkeologiska undersökningarna utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag fick uppleva fynd och anläggningar som är få arkeologer förunnat och det var en fantastisk tid. Jag fick många nya vänner och kontakter.

Det blev ingen teater för min del detta år, även om jag varit med och lagt grunden till manuset. Flertalet av de scener jag föreslog var tots allt med, men jag kunde dock inte få tid över att se skådespelet live. När jag var hemma från Blekinge gick all tid till familjen, huset och min arkeologiska forskning. Eftersom jag sökt och fått pengar till en skålgropsinventering hade detta högre prioritet än teatern.

Under april upptäcktes de omfattande skadorna av gravfältet i Snäckedal i Misterhults socken. Gravfältet utgör ett Sveriges mest storslagna gravfält från bronsåldern 1800-500 f.Kr. Här finns ett större antal rösen, stensättningar, skärvstenshögar, skålgropar och en boplats.
Skadorna på gravfältet består av att man byggt en grusad väg inom fornminnesområdet. Man har täckt över berghällar och moränområden. Detta betyder att ristningar, gravar utan synliga markeringar och boplatser kan ha täckts över. Det är nu inte så lätt att bara skrapa bort gruset. Särskilt inte på berghällarna där ristningar kan finnas. Det är bara att hopas att gruset tas bort under antikvarisk kontroll. Jag är övertygad om att det kommer att komma fram boplatslämningar i de lägre partierna, särskilt intill skärvstenshögen.
Det sorgliga med detta är att det hade kunnat undvikas genom att markägaren hade haft bättre kunskap om fornminnen.

Sommaren innebar förutom arkeologiska undersökningar även inventeringar i Hjorted och Misterhult. Jag inventerade på lediga stunder och tillsammans med hällristningsinventerarna Sven-Gunnar Broström, Roger Wikell och Kenneth Ihrestam. Vid två tillfällen hittade vi mängder med nyfynd och i intressanta miljöer. Tack vare arkeolog Åsa Svedberg hade de även en bas för dessa utflykter.

Under hösten avslutade vi de arkeologiska undersökningarna i Blekinge och jag följde med in på länsmuseet för att hjälpa till med det grundläggande arbetet inför rapporten. Jag och Jhonny tvättade fynd, reggade blanketter och så jobbade jag en hel del med att skriva rapporten på en skeppsformad stensättning.

Under året som gått har jag förstått att några personer hjälpt mig lite mer än andra, så tack till Kenneth Alexandersson och Veronica Palm.

DET SER MÖRKT UT FÖR SNÄCKEDAL

Jag fortsätter här att uppmärksamma Snäckedal, utan att rada upp mina meriter, vilket Carl Bloom tycks vara viktigare än själva gravfältet. Jag ska istället fokusera på Riksantikvarie Inger Lilliequist artikel i DN för någon vecka sedan. Hennes artikel grundar sig på åratal av erfarenheter och flera underökningar. Jag ska ta upp det jag anser vara det viktigaste ur artikeln och exemplifiera detta med Snäckedal.

Det är som alla redan vet förbjudet att förstöra fornlämningar, men trots detta är det få brott som leder till åtal och dom. Detta sänder förståss dåliga signler till det omgivande samhället, som enligt statestik visar att vi i Sverige har ett utbrett historie- och arkeologiintresse. Detta är något vi arkeologer märker vid olika guidningar i fornlämningsområden.

Fornminnesbrotten är ett allvarligt hot mot det gemensamma kulturarvet, men underökningar visar att fornminnesbrott betraktas som vardagsbrottslighet och får därför lite uppmärksamhet. Detta betyder att lagstiftningen måste förbättras och att rättsväsendet blir bättre på att hantera denna typ av brott. Riksantikvarieämbetets utvärdering av länsstyrelserna, polisen och åklagares hantering av fornminnesbrott visar tecken på att det stundtals finns brister i lagen och hur ärendena hanteras. Dessa brister får i det långa loppet allvarliga konsekvenser för fornlämningarna och hotet mot kulturarvet.

Vad beror detta på och varför leder så få brott till att åklagaren väcker åtal? En av huvudpunkterna har vi redan sett i fallet Snäckedal, nämligen att fornminnesbrott hamnar prioritetsmässigt lågt hos polis och åklagare. Orsaken till detta kan vara de låga straffen. Ytterligare orsaker är att det ibland finns en extra försiktighetsprincip hos åklagare. Det finns exempel på att det i andra typer av brott där bevisningen skulle ha räckt, inte håller då det gäller fornlämningsbrott. Det finns också exempel på att polis och åklagare i sina utredningar tar upp en hel del förmildrande omständigheter kring fornminnesbrottet. Det handlar då givetvis om rättsväsendets attityd till denna typ av brott. Riksantikvarieämbetet föreslår därför ett antal åtgärder för att komma till rätta med dessa problem.

För det första handlar det om att skärpa straffbestämmelserna. Fornminnesbrott har idag nästan samma straffvärde som snatteri. Detta är märkligt då fornlämningarnas värde i kulturmiljöerna anses vara av hög betydelse. De låga straffen och den korta preskriptionstiden på två år leder till den fortsatta låga prioriteringen hos myndigheterna och det innebär även att det blir svårare att genomföra en grundlig utredning.

Det handlar även om att utredningarna när det gäller fornminnesbrott är speciella till sin karaktär. Det behövs en bredare erfarenhet av denna typ av brott och detta skulle kunna byggas upp hos ett mindre antal åklagare.

Det viktigaste av allt är det demokratiska perspektivet, där det är viktigt att värna om vår gemensamma historia. Den låga prioriteringen av fornminnesbrotten leder till att de fysiska spåren gradvis försvinner och vår tolkning av historien försvåras.

TIDIGARE POLITIKER UPPMANAR TILL LAGTROTS?

I en insändare för någon vecka sedan av den tidigare politikern Carl Bloom kan man läsa om hans tankar gällande Snäckedal. Han ser Snäckedal som en del av en större turistsatsning, vilket är bra. Det som inte är bra är att han ser vägen som en utmärkt början på något att lotsa fram turister på. Han menar också att en rättslig åtgärd inte löser några problem, och att ingen vinner på det! Detta är givetvis nonsens allt ihop! För det första har markägaren brutit mot lagen och utan någon som helst respekt för fornlämningar och bara dundrat på. Markägaren har givetvis sin brukningsrätt av vägen, men en sådan här stor ombyggnad omsluts inte av denna rätt. Här skulle länsstyrelsen ha kontaktats och markägaren har missat detta helt och byggt vägen utan någon omtanke.

Kulturminneslagen är en lag precis som alla andra lagar och varje dag styrs vi av olika lagar. Det handlar bl.a. om trafiken mm och i detta fall ber ingen politiker rättsväsendet att se mellan fingrarna, ”då ingen vinner något på detta”! Att en tidigare politiker ber att samhället ska se mellan fingrarna när det gäller Sveriges lag är mycket allvarligt. Jag är glad att hans övriga partikamrater inte stödjer honom i hans uttalanden. Bloom tycks inte förstå att även ett område runt själva gravfältet är skyddat. Detta för att fornlämningar är anlagda i ett landskap och där delar av terrängen varit av stor vikt för anläggandet av gravfältet för 3000 år sedan. Det visuella är av betydelse och makadam förstör verkligen detta och gravfältet mår bäst av att få vara ifred och att besökarna som kommer dit visar respekt och hänsyn!

Det är detta som var svensk ska känna till: Fornlämningar är spår efter äldre mänsklig verksamhet och skyddas av kulturminneslagen (SFS 1988:950). Enligt lagen är det förbjudet att förändra, ta bort, skada eller täcka över en fornlämning men i vissa fall kan länsstyrelsen ge tillstånd till ingrepp i fornlämningen. Fornlämningar har ett automatiskt skydd genom lagen om kulturminnen. Det innebär att en nyupptäckt fornlämning har ett omedelbart skydd utan att det behövs något myndighetsbeslut om det. Lagskyddet gäller även för markområdet runt lämningen, och områdets storlek beror på fornlämningens betydelse och karaktär. En boplats har till exempel ett större skyddsområde än en milsten vid vägkanten.

Det är viktigt att Snäckedal får större uppmärksamhet och det unika gravfältet är något som Oskarshamns kommun ska vara stolta över. Åtminstone tidigare har skolklasser fått besöka gravfältet och då och då ser man gravfältet bland kommunens olika förslag på besöksmål. Jag är inte den som bara gnäller jag har då skolorna frågat ställt upp som guide vid ett flertal tillfällen. Upplysta människor är bättre än alla lagar och det är detta som gravfältet behöver. Man kan inte bara sitta och vänta på att Riksantikvarieämbetet ska agera och göra allt. "Det är inte vårt ansvar" hör man från delar av kommunens ledning och visst är det så, men det betyder inte att det är förbjudet att aggera. Kommunen kan själva lämna in förslag till länsstyrelsen och förslag på hur området kan skyddas samtidigt som man kan underlätta för turister mm. Ta en diskussion med Bengt som bor intill gravfältet, han är en utmärkt "väktare" och vet vad som behövs! Man får inte glömma att han bor på delar av gravfältet och att besökare faktiskt kör över hans gårdsplan där ett jordbruk bedrivs med allt vad som hörtill. Bengt sköter och röjer delar av gravfältet och jag är en av många som uppskttar hans arbete. Så glöm inte bort Bengt i den framtida diskussionen han förtjärnar inte att bli lidande i detta. Kommunen lär dock aldrig göra detta, då de alltid är medvetet passiva i denna typ av frågor. Oskarshamns kommun har byggt sin rikedom på industrin och absolut inget fel med detta. Det jag menar är att detta kan auktualisera andra typer av frågor på kommunens "bord" och att frågor om kultur kan komma på "sidan av". Ett ljus i mörkret är kulturnatten, Anérska fonden och att frågan om Snäckedal kommer att tas upp inom kort! Jag har dock inga större förhoppningar. Typiskt har varit i denna typ av frågor att man antingen skyller på att det är andras ansvar eller så lägger man en minimal summa och gör något halvhjärtat! Jag hoppas att jag får se förändringar och att någon kan säga att jag trodde fel!

Gravfältet mår givetvis inte bra av bilar framme vid gravarna och det är också otänkbart. Gravfältet behöver förses med bättre information om dess lagskydd!

SNÄCKEDAL MÅSTE SKYDDAS

Ja så var det ännu en tur med skador på gravfältet i Snäckedal i Misterhults socken. Nu senast har någon eller några plockat sten på gravfältet och byggt en eldstad och givetvis eldat direkt på berget. Dessutom finns tydliga körspår på gravfältet och man tycker att människor ska förstå att detta är förbjudet, men inte!

Den tidigare skadan är dock mycket värre då man påfört makadam på en tidigare körväg intill gravfältet. Att det är en tidigare körväg spelar ingen roll då den går igenom ett skyddat fornminnesområde, och alla förändringar av denna väg måste diskuteras med Länsstyrelsen i Kalmar. Dessutom är markägaren skyldig att skaffa sig kunskap om de fornlämningar som finns på hans marker, det ligger i allas intresse att vi värnar om det gemensamma kulturarvet.

Snäckedal är 3000 årigt gravfält och här vilar det människor och jag har svårt att tänka mig att dagens människor vill att man klampar in på dagens kyrkogårdar, eldar, kör med bil och lägger makadam mellan gravstenarna. Jag är arkeolog och jag har undersökt många gravar och jag har stor respekt för de människor jag "tvingats" att störa. Med tvingats menar jag att de fall vi arkeologer gräver ut gravar så är det inför samhällets krav på nya Europavägar, industrimarker mm dvs där samhällsintressena vägt så pass tungt att länsstyrelsen beslutat att gravarna boplatserna mm ska tas bort. Detta innebär ett avsteg från lagen som egentligen säger att alla fornlämningar ska skyddas. Det betyder att arkeologiska undersökningar är undantag och utförs endast på samhällets krav eller då vetenskaplig forskning är av stort behov av nya fakta för att förstå en forntida situation. När t.ex. graven ska tas bort ska det göras av sakkunniga arkeologer som kan tolka graven, förstå dess omgivande landskap osv. Att arkeologiskt underöka en grav måste göras av erfarna som kan dokumentera anläggningen på ett ordentligt sätt, så att informationen kan bevaras för forskning och en intresserad allmänhet.

För några veckor sedan ifrågasatte en viss anonym i Oskarshamnstidningen att intresset för arkeologi "kan väl inte vara så stort". "Det är bättre att vi satsar på framtiden mm". Personen i fråga kan inte ha funderat ordentligt då några av Sveriges största turistmål är just t.ex. medeltidsdagar, Eketorps borg, olika slott, museer mm. Då Linnéuniveritetet skulle guida bland de nyupptäckta hällristningarna utanför Gamleby, kom 300 personer!!! Allt fler människor i Sverige har ett intresse för historia och forntid. De människor som tar sig tid, lyssnar mm förstår ganska snart att äldre lämningar ska bevaras för framtiden, då det ger upplysningar om äldre tiders seder och bruk. De ger en fingervisning om varför vårt egna samhälle blivit precis så här.

Snäckedal är verkligen ett av Sveriges förnämsta gravfält från bronsåldern och det är så oerhört tragiskt att inte flera kan förstå detta så slipper vi tillämpa lagboken!

Nu är det ju så att Snäckedal redan är skadat och vi måste fundera på hur vi ska åtgärda de allvarliga skadorna och hur vi ska satsa på gravfältets framtid. Lars Ljung sa ju i pressen i veckan att det inte är kommunens sak, vilket han har rätt i. Det är dock ganska illa att han inte kan se att det inte hindrar kommunen att hjälpa till i ärendet, dvs att bry sig! Bengt i Snäckedal är en utmärkt väktare på gravfältet och jag tycker kommunen skulle inleda diskussioner med honom vad han tycker vore lämpligt för gravfältets framtida och fortsatta välmående. Sedan kan man ta upp diskussionerna med Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Kalmar. Oskarshamns kommun har ju länge skickat skolklasser och uppmanat turister att besöka gravfältet.

Carl Bloom (mp) tyckte att man skulle satsa på gravfältet, men att man skulle ha kvar vägen då man kunde få dit turister lättare. Det inte Carl Bloom förstår är att ett brott redan har begåtts, fornlämningen är skadad, information om gravfältet har förstörts, den fina visuella bilden är skadad, gravfältet mår inte bra av bilar precis intill mm. Varför kan han inte begripa detta?

Den påförda makadamen kan repa och förstöra ristningar och makadamen över moränen kan förstöra boplatser mm. Vägen går bl.a. kant i kant med en skärvstenshög dvs en "sophög" från bronsåldern med ovärderlig information om livet i Snäckedal för 3000 år sedan.

Lösningen på detta är nog kanske tydligare information om områdets skydd och vilka skyldigheter som besökarna har. Upplysta människor är ofta goda människor. Men som Ingemar stenmark sa "de e inte lätt å förstå, när man inte begriper"!!!!

HÖCKHULT-TRÄTHULT

Höckhult och Träthult är två granngårdar i Kristdala sn i nordöstra Småland. Jag har själv rötter i denna bygd och det är en av Sveriges finaste och välbevarade odlingsbygder av ålderdomlig karaktär. Här finns fyra till fem odlingsgenerationer att studera för den som är intresserad. Från de första "Hackerören" till stentippar. Marken ligger precis intill den högsta kustlinjen, vilket betyder att endast delar av landet någon gång spolats av Östersjöns vatten. Detta ger ett landskap med odlingsbar jord i höjdlägen, vilket är betydligt mer ovanligt under högsta kustlinjen. Lövskogsinslaget är stort med träd som ek, kråkbär, alm, ask, asp och lind. Berggrunden består av grönsten dvs basiska bergarter som diorit och gabbro, vilket i sin tur gett ett underlag för bördiga jordar. Marken är dock mycket stenig och bönderna fick stenröja för att nå den bördiga jorden. Är det något som kännetecknar denna bygd så är det just röjningsrösen, och då menar jag verkligen röjningsrösen i alla dess former och ålder. De äldsta skulle kunna vara från yngre bronsålder-äldre järnålder, men det saknas i nuläget dateringar från denna tid. Ett antal tidigare undersökningar inom bygden finns, men är inte publicerade. Dateringarna från ca 10 röjningsrösen som provtagits runt om i bygden berättar om om en huvudsaklig röjningsfas under medeltiden 12-1300-talet. Enstaka företeelser som förhistoriska gravar, stenyxor mm antyder att odlingshistorian började betydligt tidigare dvs redan under neolitikum och bronsåldern 4200-500 f.Kr. Nedanför de bördiga moränkullarna sträcker sig dalgångarna genom landskapet och de har utgjort fördelaktiga platser för våtmarksbete och senare under historien som sidvallar och madängar.

Under 1300-talet har vi gott om skriftliga källor och särskilt genom familjen Ruskas godsbyggande i området. Under 1500-talet omtalas även en hel del gårdar och mycket tyder på att de har en betydligt äldre historia då dateringar från röjningsrösen och pollenprov kan berätta om romersk järnålder år 0-400 e.Kr och vikingatid 800-1050 e.Kr. Det är dock oklart vad som hände från den äldre järnåldern till vikingatiden. I nuläget framstår bygden som återkoloniserad under tidig medeltid men att den legat öde sedan yngre bronsålder-äldre järnålder. Dateringar till äldre och yngre järnålder finns, men exakt vad det står för vet vi inte. Det saknas säkra lämningar som gravar från denna tid. En snabb och oförsiktig gissning som ofta brukar göras i situationer med samma källläge är att platsen använts säsongsvis för bete och utmarksodling från någon avlägsen centralbygd som t.ex. Mörlunda. Mörlunda var en etablerad yngre järnåldersbygd och det har framförts tankar att det var denna bygd som först nyttjade Krokshult-Bråbygden för att sedan som en effekt av agrar utveckling, avskaffandet av trälar, befolkningsökning och ett förändrat sätt att se på jordägande gjorde att denna bygd åter bebygdes. Denna bild skulle säkerligen många köpa, men vad bygger dessa slutsater på egentligen? I Krokshult-Bråbygdens fall bygger det på ett antal pollenprov som endast tolkats preliminärt och saknar stöd av 14C dateringar. Det tiotalet undersökta röjningsrösena grävdes under tidigt 70-tal och det saknas uppgifter om kolet som tillvaratogs vedartsanalyserades dvs att man innan dateringen först kontrollerade kolet (träslagets) egenålder. Det är ju inte särskilt kul att försöka få en datering på kolet om de kommer från en ek dvs med en hög egenålder. Det var dessutom enstaka röjningsrösen som underöktes och oftast ett röjningsröse per inäga. Det betyder att man undersökt ett röjningsröse bland 30-100 andra röjningsrösen inom en inäga. Det betyder att man säkerligen skulle kunna hitta en betydligt vidare spridning av dateringar om flera undersökningar gjordes inom samma yta. Vi har med andra ord endast enstaka spår eller låt oss säga aptitretare för vidare forskning i denna bygd. Detta är något som Jag och Mårten Aronsson precis börjat med!