ORMATÄT OCH DJÄVLAHÖG

Snacka om kraftord och det är precis vad det är också. När en smålänning byggde sina stenmonument på 1800-talet skulle murarna hålla detta mått. För att uppnå just detta krävdes åtskilliga arbetstimmar, svett, blod och tårar. I Småland där det "regnat sten" sedan hedenhös kom murarna som något naturligt och stenarna från åkrarna räckte till kilometervis med murar och odlingsrösen. I Kalmar län finns det en mängd olika och lokala traditioner på hägnader från Ölands enkelmurar (undantaget Karl X:s mur på södra delen av ön), de fina och vackra dubbelmurarna i Smålands inland och en hel del till. Några områden som i mitt Misterhult är det ganska ont om stenmurar, men som ni vet långt över 1000 bronsåldersmonument av sten. Misterhult var en utpräglad skogssocken och rishägn och gärdesgårdar kanske var att föredra. I det gamla kartmaterialet framgår att gärdesgårdar användes flitigt. Visst finns det murar i Misterhult och bl.a. en som är över 1,5 mil lång och då vid Virbo-Fittjehammar på gränsen mellan Döderhult och Misterhults socknar. Det roliga är att den byggdes på ca 20 år och säteritorparna som byggde muren kunde kvittera ut vars en silversked med Gustav den III monogram på. Undra om det var det de behövde eller om skedarna snabbt såldes? Varför denna långa mur? Jo godsherren ville stoppa torparnas tillfälliga och hoprafsade rishägn och slöseri med skog. Kan vara svårt att tänka sig idag då kulturlandskapet fullkomligt håller på att växa igen. Hägnader var viktiga i Misterhult som var en boskapsdominerande socken och hägnader var av största vikt. Stenmurarna är kallmurade historier, vilket på ren svenska betyder att de är murade utan murbruk. Murarna byggdes som enkelmurar dvs. stenarna har lagts på varandra. Dubbelmurarna är byggda i skalmursteknik dvs. två parallella rader sten med småstensfyllning emellan dessa. Glöm inte att murarna vid flertalet av fallen börjar en bra bit ned under marken dvs. på frostfritt djup då ”satte” de sig inte lika lätt.

Mur i Misterhult. Foto: Michael Dahlin

Så var det de där med ”Ormatät och djävlahög”! Detta var måttet på en välbyggd mur och stenarna skulle ligga så tätt så att ormarna inte kunde krypa igenom springorna i muren och så hög att inte ens djävulen skulle kunna komma över dvs. man skulle stänga ute allt ont. Ibland när en storm brutit grenar kunde bönderna tala om att djävulen sprungit runt i skogen och att muren inte varit tillräckligt hög.

FRÅN KRISTDALA TILL BLANKAHOLM

I går var jag och Liselotte Jarnerup-Nilsson från Kalmar läns Hembygdsförbund i Kristdala för att mäta upp ett gravfält från yngre bronsålder och eventuellt äldre järnålder. Vi startade med en kopp kaffe hos arkeologistudenten och min pappas kusin Annika. Uppdraget gjordes åt Hembygdsföreningen i Kristdala som röjt och gjort fint på platsen. Meningen är att vår uppmätning ska resultera i en karta och en text som ska plastas in och sättas upp på en skylt intill gravfältet.
Utsikt från ett av alla rösen i Kristdala. Foto: Michael Dahlin

Kristdala ligger ett par mil väster om Oskarshamn och precis som ortnamnet antyder ligger orten intill en dalgång. Kristdala har en mycket aktiv förening och de har en mycket fin hembygdsgård med bl.a. ett bevarat kaptensboställe från indelningsverkets dagar. År 2005 genomförde jag tillsammans med föreningen en lösfynds- och boplatsinventering, vilket resulterade i ett 40-tal nya boplatser och ett tiotal fyndplatser. Bygden har en av de finaste inlandsmiljöerna från bronsåldern i Kalmar län.

På krönet av en av dalgångens sidor ligger det omtalade gravfältet och här finns det registrerat 11 stycken gravar 1 st röse, 1 skeppsformad, 1 kvadratisk och 8 runda stensättningar. När dagen var över hade vi kunnat komplettera med tre skärvstenhögar, 1 st rektangulär stensättning och flera runda stensättningar. Kartan kommer snart eller i alla fall till hösten.


Kvadratisk stensättning och röse. Foto: Michael Dahlin

Idag söndag var det arbetsdag i Blankaholm och ett tiotal personer ordnade med kulisser och hägnader som ska vara med i årets teaterföreställning på bronsålderstema, dvs. precis som förra året. Det är alltså en friluftsteater där publiken tas med på en vandring och en resa tillbaka i tiden till bronsåldern. Förra året var det en kärleksaffär som slutade lyckligt och då hette skådespelet ”10 meter högre” och syftade på att havet stod tio meter högre i denna del av landet under just bronsåldern.

Irene Holm håller på med en hägnad i bronsåldersbyn. Foto: Michael Dahlin

Det var min rollkaraktär Ask som fick sin Embla, men i årets skådespel har det gått några år och svält och onda varsel i skyn råder. Det utlovas mer mystik och dramatik i årets skådespel som denna gång heter ”Högre sa Sigrid” Ja Sigrid är Asks kära mor och varför årets skådespel heter som det gör får ni själva ta reda på och premiären kommer i slutet av juni och håll utkik efter mer information på min blogg eller i Västerviks lokaltidningar.

Japp det var denna helg det och i morgon ska jag förbereda några gårdar att kontrollera på mitt nya jobb på Länsstyrelsen i Kalmar. Jo jag har blivit Kulturstödskontrollant på Lantbruksenheten.

HUNÖ

Det blåste och var småkallt på morgonen och det var flera som undrade om båtutflykten ut till Hunö skulle bli av. Kl 9 var det ett tiotal personer som samlats på bryggan i Blankaholm för att påbörja färden ut till ön.

Hunö mangårdsbyggnad bygd på 1910-talet.

Foto: Michael Dahlin

Ön ligger som ett halvt tillslutet lock till Gåsfjärden och de som bott på ön har haft goda möjligheter att iaktta aktiviteterna längs farleden och sjötrafiken in till Blankaholm eller sjötrafiken i inner- och mellanskärgård. Det är kanske inte så konstigt att öns högsta punkt det s.k. Hunö böte är känt som en vårdkaseplats och platsen för ett röse. På ön finns även en stensättning med en synlig stenkista. På ön har man även funnit en skafthålsyxa och ett romerskt silvermynt präglat för Kejsar Augustus för ca 2000 år sedan. Ön har sannolikt genom sitt goda läge lockat till sig folk så gott som omedelbart efter att den börjat höja sig ur havet.

Ett av alla jakttorn på Hunö. Foto: Michael Dahlin

I skogen ovanför byn finns kanske ett hundratal röjningsrösen och ibland finns det bara några meters odlingsyta mellan rösena och man slås av den enorma arbetsinsatsen för att komma åt jordstyckena. Några av rösena är säkerligen gravar.

Hunö nämns första gången 1543 och då som ett kronohemman. Föga överraskande i Misterhults skärgård där så gott som allt ägdes av kronan. År 1571 möter vi Nils och han betalade 13 Mark och 5 Öre i den s.k. Älvsborgs lösen. Ute på ön höll han 2 oxar, 5 kor, 10 får, 12 getter, 1 svin, 3 treårsnöt, 2 årsnöt, 1 häst värd 5 Mark. Det var alltså detta hans summa grundades på.

Röset vid Hunö böte. Foto: Michael Dahlin

En av alla personer som bott på ön var nämndemannen Adam Månsson som föddes i början av 1600-talet på gården Torshult i Misterhults socken. Även hans far var nämndeman och hette givetvis Måns. Adam försökte arrendera en gård nere i Bussvik och skrev på ett kontrakt med självaste fru Hammarskiöld. Det visade sig sedan att gården inte höll vad som utlovats och saken gick till tinget. Förmodligen visste Adam redan i denna stund hur man skulle krångla sig ur denna typ av trångmål. En stund senare dyker han upp som arrendator i Solstad i Misterhult. Här lägger han ned en del odlarmöda för att på ålderns höst flytta en sista gång med sin familj och då till Hunö.

VÄSTRA ED, VINÄS OCH UKNA

Den fjärde av fem guidningar avverkade och denna gång var vi i de norra delarna av Tjust. Vi träffades som vanligt vid kl 10 och denna gång vid Nya Västra Ed kyrka. Det märktes på antalet personer att vädret var bra och uppslutningen var 21 personer.

Lösfynd och runstensfragment inne i Västra Eds nya kyrka

Foto: Michael Dahlin

Vi startade med att titta på några runstensfragment och några lösfynd som fanns inne i den nya kyrkan. Sedan begav vi oss mot Eds gamla medeltida kyrkoruin som har rötter i åtminstone 1200-talet. Utanför kyrkan står en runsten och inne i själva ruinen finns gravstenar från bla 1700-talet.

Eds kyrkoruin, Foto: Michael Dahlin

"Memento Mori" ganska snyggt om man får säga som gammal

svartrockare eller Goth som det nu heter, Foto Michael Dahlin

Efter detta begav vi oss till den gamla sätesgården Vinäs och vår uppmärksamhet riktades särskilt mot ruinerna längst ute på udden dvs. lämningarna efter den medeltida befästa gården. Den befästa gården har bla ägts av Bo Jonsson Grip och kanske har han besökt platsen någon gång?

Till min hjälp hade jag arkeologistudenten Åza Olofsdotter,

som just nu skriver D-uppsats om kyrkorna i området.

Foto: Michael Dahlin.

Sist besökte vi Ukna gamla medeltida kyrkoruin och även den har rötter i 1200-talet. I den nuvarande kyrkan hör man fortfarande klangen från klockan som göts redan 1304 dvs. den tredje äldsta klockan i Sverige som fortfarande är i bruk. Sägnen berättar att då klockan göts lämnade tillfälligt mästaren gesällen för en stund. Då kom skogsfrun ut från skogen och slängde en ring i smältan och klockan fick sedan en alldeles speciell klang. Mästaren blev avundssjuk och slog sedan ihjäl gesällen så kan det gå!

Nästa gång syns vi vid havet!

ÖSTERSJÖBRYGGAN

Idag var det invigning av Naturrumfilialen i Blankaholm och området var fyllt med människor som ville lyssna på föreläsningar, se naturfilmer eller bara suga åt sig av all information om Östersjön. Ni som läser min blogg vet att vi tidigare hämtat akvarier och nu har de alltså kommit till användning. På paviljongen en bit ut på en av bryggorna finns nu dessa och en del fiskar. Här kan man också läsa på om Östersjön. Man kan också bege sig in i Brygghuset för att studera Östersjöns djur och växter närmare med hjälp av mikroskåp mm, eller varför inte lära sig om fiskar eller blåstång.

En abborre simmar lugnt omkring och väntar på alla nyfikna gäster och kanske att det nya vattnet ska hinna klarna Foto:Michael Dahlin

Markus Nord öppnade filialen med ett tal om Östersjön, bra och samtidigt allvarsamt om de förändringar vi står inför. Sedan höll jag en ca 20 minuter lång föreläsning om hur Blankaholm steg ur Östersjön.

Östersjöpaviljongen med akvarier mm, strax innan invigningen Foto:Michael Dahlin