Den blomstertid nu kommer

Jag förstår skomakaren som stängde verksamheten mellan hägg och syren dvs. när Sverige är som vackrast.

Just nu inventerar jag betesmarker i Misterhults socken en av de mest intressanta socknarna i nordöstra Småland. Här har jag tidigare inventerat fornlämningar och jag kan nästan varenda liten grusväg. Nu som betesmarksinventerare rör jag mig i något annorlunda terrängpartier och ofta ligger betesmarkerna i det som var åker på de gamla kartorna från 16-1700-talen. De små stenarna i odlingsrösena och deras placering ovanför de tunga lerjordarna antyder att de brukats med årder dvs. de har ärjats. Markerna har så här års intensivt grönt gräs, blommande vitt slån, halvt utslagna björkar och mängder med gullvivor. Det är verkligen en förmån att få vara ute och arbeta.

Det är när man traskar runt med handdatorn i handen som man kommer till att tänka på barndomens skolavslutningar och man sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. En psalm som ska ha skrivits av Kolmodin omkring 1694. Den skrevs med andra ord med tankarna åt ett helt annat håll en att barn ska få tio veckors ledighet. Betänker man att Sverige var en stormakt med bondsöner som skickades till Europas slagfält, att vi upplevt fruktansvärda nödår på 1680-talet och att vårvintern var den period då förråden började ta slut och flest människor dog, så får den en annan betydelse, fundera en stund!

Den blomstertid nu kommer
text: I Kolmodin 1694
musik: Svensk folkvisa 1693

Then blomstertid nu kommer Med lust och fägring stor: Nu nalkas ljufwe sommar, Tå gräs och örter gror; Then blida Sol upwärmer Alt hwad har warit dödt: Tå hon oss skrider närmer, Blir thet på nyo födt.

The fagra blomsterängar Och åkrens ädla säd, The grönskand' örtesängar Och alla gröna träd, The skola oss påminna Guds godhets rikedom: At wi Guds nåd besinna, Som räcker året om.

Man hörer foglar sjunga Med mångahanda ljud; Skal icke tå wår tunga Lofsäga Herran Gud? Min själ, upphög Guds ära Med lof och glädje-sång, Som frögda wil och nära Oss med wälgerning mång.

Tu ädle Jesu Christe! Wår glädje-sol och skin, Blir hos oss til wårt siste, Upwärm wårt kalla sin: Gif kärleks eld i hjerta, Förnya själ och and: Wänd bort all sorg och smärta, Med tine milda hand.


Tu Sarons blomster sköna, Tu Lilja i grön dal, Ack! wärdes själen kröna Med dygder til stort tal: Tin nåd lät henne fukta, Som dagg utaf Zion, At hon må ljufligt lukta, Som ros i Libanon.


Wälsigna årets gröda, Och watna tu wårt land: Gif oss nödtorftig föda, Wälsigna sjö och strand. Tin fotspår drype af fetma, Bespisa med dit ord, Och med thess ljufwa sötma Oss uppå thenna jord.