SNÄCKEDAL I FARA

Vid ett besök på det storslagna gravfältet i Snäckedal kunde jag till min förfäran notera att man byggt en skogsbilväg med krossad sten precis intill gravfältet. Vägen passerade bara någon meter från en av gravarna. Även om den krossade stenen lagts ut på en redan befintlig skogsväg framstår detta tilltag som ett övergrepp i en kulturmiljö. Den vägen som fått den krossade stenen påförd var innan en gammal traktorväg på sand, jord och hällmarker. Nu har man dessutom på sina håll delvis breddat vägen och stora massor av jord, sten och block ligger uppkört längst kanterna. Det finns inte ett spår av känsla för kulturmiljön, utan allt osar bekvämlighet och ointresse för denna vackra kulturmiljö från bronsåldern. Tragiskt! Jag struntar i om man ska köra ut timmer här, det måste finnas andra möjligheter att transportera ut detta!

Foto: Momark

Det ryktas också om att kommunen ska börja avverka och köra ut sitt timmer på flera håll. Om det är kommunen som är skyldig till tilltaget i Snäckedal vet jag inte, men går man tillväga på ett liknande sätt runt om i kommunen kan vi räkna med stora skador på natur- och kulturmiljöer. Förstår inte varför man inte låter antikvarisk expertis se över områdena innan avverkning och skogsbilvägar byggs??????? Det har ju bevisats så många gånger att det råder arkeologisk okunskap om de miljöer man avverkar i. Jag lyfter ett varningens finger och menar att ska vi ha kvar dessa vackra rekreationsområden så måste vi vara varsamma! Självklart ska skogen avverkas, men med förnuft!

Foto: Momark

När jag först skrev detta visste jag inte att arkeologer från flera håll i Sverige var på besök i Snäckedal. Det var internationellt kända bronsåldersforskare från bl.a. Linnéuniversitetet och Högskolan på Gotland. Jag blev uppringd av professorn i arkeologi Joakim Goldhahn som var mycket upprörd över det han såg i Snäckedal. Tilltaget är verkligen allvarligt och det är bara att hoppas på att Länsstyrelsen i Kalmar kan visa på vad vår kulturminneslag är till för!!!!

Något man måste fundera på är om man ska skylta fornminnesområden och göra reklam för dem om man inte också förklarar att de är skyddade enligt lag (då menar jag med tydlighet). Den senaste tiden har vi i norra länet sett skadegörelse tyvärr efter att man som glad arkeolog valt att berätta om nyheten för tidningarna. Hällristningar utanför Gamleby har skadats av klåfingriga som inte förstått att lämningarna är skyddade. När tidningarna skriver om fornminnen är det av stor vikt att de också nämner att de är skyddade och skadegörelse polisanmäls. Givetvis måste vi som arkeologer fortsätta att förmedla våra upptäckter, men det innebär givetvis risker. Det stora ansvaret har givetvis Länsstyrelsen och de måste tydligt berätta för allmänheten om lagskydd mm. det räcker inte med en liten textsnutt där det står "fornlämningarna är skyddade enligt lag". Det är ingen mening att skylta till gravfält och hällristningar om de utsätts för skadegörelse och det är lika viktigt med information om lagskydd. Snäckedal är bara ett av flera exempel på människors okunskaper och oförståelse.

Foto: Momark

HÖCKHULT

I Kristdala socken finns det en liten by som heter Höckhult och kanske är det inte något särskilt med denna by vid en första betraktelse. För en arkeolog som mig är den dock full med arkeologihistoria, bronsåldersrösen, paleoekologi och min nyfunna skärvstenshög.

Foto: Michael Dahlin

Höckhult nämns för första gången på 1500-talet och har troligen redan då existerat i ett par hundra år. På kullarna runt byn finns rösen, stensättningar och en skärvstenshög som jag hittade för ett par veckor sedan. Skärvstenshögarna är något av de mest speciella element vi känner från bronsåldern. Förr sa man ofta kokstensrösen dvs att de innehöll sten från eldstäder och kokgropar. Nu är det inte så enkelt utan skärvstenhögar kan innehålla rester efter bronshantverk, slakt av boskap, kremerade människor, keramik, jordbruksredskap mm, mm.

Vid tallen undersöktes ett röse på 1870-talet. Foto: Michael Dahlin

På 1870-talet undersökte arkeologen Hildebrant ett röse i Höckhult. När han kom till platsen hade bönderna redan funnit fyra urnor varav en innehöll en spjutspets av brons från bronsålderns period V dvs, 900-700 f.Kr. Totalt innehöll röset sju urnegravar dvs urnor med kremerade människoben. Hildebrant undersökte delar av ytterligare ett röse med två urnor. Sedan dess har ingen undersökt något arkeologiskt i Höckhult, men väl kulturgeografiskt. Det var på 1970-talet när Staffan Nyblom undersökte flera röjningsrösen i trakten. I Höckhult fick han en träff i en odlingsterrass och dateringen blev yngre romersk järnålder dvs ca 300 e.Kr. På andra platser runt Höckhult fick han dateringar till vikingatid och medeltid. Tillsammans med geologen Mårten Aronssons polleprover från sjöar i omgivningarna kunde man se att landskapet betats och odlats sedan yngre stenålder. Den sena vikingatiden och tidiga medeltiden har varit en expansiv period i områdets jordbrukshistoria. Sedan 1970-talet har ingen forskat kring områdets historia och arkeologi. Jag har i denna stund påbörjat min forskning kring detta fantastiska landskap.