HÖCKHULT

I Kristdala socken finns det en liten by som heter Höckhult och kanske är det inte något särskilt med denna by vid en första betraktelse. För en arkeolog som mig är den dock full med arkeologihistoria, bronsåldersrösen, paleoekologi och min nyfunna skärvstenshög.

Foto: Michael Dahlin

Höckhult nämns för första gången på 1500-talet och har troligen redan då existerat i ett par hundra år. På kullarna runt byn finns rösen, stensättningar och en skärvstenshög som jag hittade för ett par veckor sedan. Skärvstenshögarna är något av de mest speciella element vi känner från bronsåldern. Förr sa man ofta kokstensrösen dvs att de innehöll sten från eldstäder och kokgropar. Nu är det inte så enkelt utan skärvstenhögar kan innehålla rester efter bronshantverk, slakt av boskap, kremerade människor, keramik, jordbruksredskap mm, mm.

Vid tallen undersöktes ett röse på 1870-talet. Foto: Michael Dahlin

På 1870-talet undersökte arkeologen Hildebrant ett röse i Höckhult. När han kom till platsen hade bönderna redan funnit fyra urnor varav en innehöll en spjutspets av brons från bronsålderns period V dvs, 900-700 f.Kr. Totalt innehöll röset sju urnegravar dvs urnor med kremerade människoben. Hildebrant undersökte delar av ytterligare ett röse med två urnor. Sedan dess har ingen undersökt något arkeologiskt i Höckhult, men väl kulturgeografiskt. Det var på 1970-talet när Staffan Nyblom undersökte flera röjningsrösen i trakten. I Höckhult fick han en träff i en odlingsterrass och dateringen blev yngre romersk järnålder dvs ca 300 e.Kr. På andra platser runt Höckhult fick han dateringar till vikingatid och medeltid. Tillsammans med geologen Mårten Aronssons polleprover från sjöar i omgivningarna kunde man se att landskapet betats och odlats sedan yngre stenålder. Den sena vikingatiden och tidiga medeltiden har varit en expansiv period i områdets jordbrukshistoria. Sedan 1970-talet har ingen forskat kring områdets historia och arkeologi. Jag har i denna stund påbörjat min forskning kring detta fantastiska landskap.