Jag har lång erfarenhet av inventering även om jag inte
tillhör de som har Riksantikvarieämbetets platsledarkompetens. Jag har genom
åren främst inventerat boplatser, men även andra typer av fornlämningar.
Åren 2002-2005 pågick Leader+ projektet ”Forntid i Oskarshamns
kommun” där jag var fältansvarig arkeolog. Allt vi hittade granskades av
inventerare med ovan nämnda kompetens. Vi letade förhistoriska boplatser i
plöjd åkermark, men i slutet av projekttiden förstod vi att markberedda områden
i skogsmark skulle möjliggöra upptäckten av flera boplatser. Ofta var lägena
som markberetts inte direkt bra för boplatser, men vid slutet av projekttiden
lyckades vi finna enstaka avslag av flinta och kvarts. Det visade sig även att dessa lägen i större
grad bevarade keramik mycket bättre än den plöjda åkermarken. Det var
egentligen efter projeket, då vi startade upp en del mindre
specialinventeringar som vi på allvar
började besöka de olika markberedda områdena och då började också boplatserna
att komma in i rask takt. Idag har några av de viktigaste och
informationsrikaste kommit i just skogsmark och som tur är har några av dessa
framkommit i andra typer av skador och inte i sönderkörda markområden. Det
understryker den goda bevarandegraden i den orörda skogsmarken.
Från min erfarenhet kan man säga att själva markberedningen
endast hade en viss skadande effekt på boplatsen och att den nödvändigtvis inte
behövde ha skadat själva boplatsen. Detta hänger givetvis samman med underlaget
och ofta påträffas boplaserna i den lite hårdare moränen och markberedningen
har då fläckvis omrört boplatslagret i ytan, men inte så pass allvarligt att
fyndkontexten är helt förstörd. Den stora och allvarliga skadan låg istället i
de hjulspår som uppstår då skotaren kör i området. Jag har sett meterdjupa
skador och förhistoriska boplatslager med härdar totalt sönderkörda. Här har då
skadorna varit så pass allvarliga att kontexten inte skulle gå att återskapa. Informationen om den förhistoriska boplatsen i den sönderkörda delen
har förlorat stora delar av sin information. Någon besiktning av marken efter avverkningen
har troligen inte gjorts av någon myndighet? Har så gjorts, så har de inte brytt sig
eller så har de saknat kunskap om fornlämningarna.
Jag har på flera ställen sett skador på den fossila
åkermarken eller röjningsröseområden (läs odlingsrösen). Det är åtskilliga områden med
röjningsrösen som inte är registrerade och där med inte, eller oftast inte med
i planeringen kring en avverkning. Oftast är det frågan om röjningsrösen som
hör samman med 1700-1800-talets torpetableringar, men det finns även de områden
som återfinns på 1600-talets gamla avmätningskartor och de kan därmed ha anor
långt tillbaka i tiden. Flera är de röjningsröseområden som har en rumslig
koppling till bronsålderns rösemiljöer och skulle kunna tillhöra den första
delen av vår odlingshistoria som avsatt röjningsrösen. I exemplet Misterhult
har vi ofta sett denna rumsliga koppling, men den är ännu inte prövad
arkeologiskt. Från andra håll vet vi att kopplingen finns. Jag har på några platser även sett då röjningsrösen blivit skadade
av markberedning. Vid dessa tillfällen har de inte varit registrerade och
kanske omöjliga för markägare och skogsstyrelse att känna till. Det är i vilket
fall mängder med kulturhistoriskt viktiga miljöer som skadas eller helt
förstörs av det svenska skogsbruket och man tycker att andra metoder skulle gå
att få fram för att öka hänsynstagandet. Det måste vara möjligt att bedriva ett
skogsbruk, men det måste finnas metoder som gör att vi slipper se dessa skador
och förstörelse av vårt kulturarv. En tanke jag fått är varför man så ofta
ser mellan fingrarna när det gäller det svenska skogsbruket. När ingrepp ska
göras inför ett vägbygge, så inventeras markerna där vägen ska byggas och det
följer utredningar, förundersökningar och slutundersökningar. Skulle inte delar
av detta även kunna införas inom den svenska skogsindustrin dvs att markägaren måste
få sin marker besiktigade och en riskbedömning utförs av en arkeolog? Anses riskerna
förstora så får markägaren anpassa nedtagandet av träd till mera ”mjuka
metoder” eller bekosta en arkeologisk undersökning?
Vad tycker ni, debatt!
3 kommentarer:
Jag tycker inte att den relevanta frågan är:
Hur skall vi skydda fornlämningar?
Snarare måste vi inom kulturarvsförvaltningen börja bearbeta frågan:
Hur hjälper vi skogsindustrin att göra rätt?
Vi måste arbeta oss bort från en massa "du får inte...." för att istället kommunicera "såhär kan man göra..."
Gör vi inte det så kommer vi aldrig att nå fram. Vi kommer aldrig att få gehör ute i bygderna om vi förblir nejsägare. Vi måste försöka hitta möjligheter att samarbeta med skogsbrukarna, att hjälpa dem, att möta dem på deras planhalva. Och inte minst se deras behov och önskemål. Identifierar vi inte deras önskemål och frustration och arbetar utifrån och i relation till dem så når vi aldrig acceptans för våra bevarandeintressen.
Så då kommer vi till själva kärnfrågan: ur brukar man skogen rationellt utan att fornlämningarna tar skada? För att skogen även i framtiden kommer att brukas kommer vi inte ifrån, och då måste vi göra något konstruktivt av situationen.
För detta behöver vi resurser. För vi befinner oss fortfarande där forskningspropositionen 2000/01:3 placerade frågan, där fick branschen denna konkreta uppmaning:
"Dagens skogsbruk påverkar ofta kulturmiljön negativt och
ytterligare forskningsinsatser behövs bl.a. för att utveckla alternativa, mer
skonsamma, markberedningsmetoder."
Men inte fan har vi sett tillstymmelse till forskning om detta (eller ja, undantaget en mycket begränsad studie av Inger Torstensdotter Åhlin)
Två skaderapporter:
http://www.raa.se/publicerat/9172094311.pdf
http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art40/4646140-97c331-1786.pdf
Instämmer att det riktiga frågan, måste vara hur hjälper vi skogsindustrin att göra rätt. Skogen kommer alltid att påverkas av människan och skonsammare metoder behövs. Hur gick det med avverkningsmetoden "natur och kultur" eller va den nu hette och var framtagen av någon akademiker?
Kontinuitetsskogsbruk är väl den övergripande benämningen. I sverige finns två varianter, naturkultur metoden samt Lübeckmetoden, båda beskrivs av min kompis Lars i en väldigt intressant blogpost på hans Cornucopia? http://cornucopia.cornubot.se/2012/05/alternativt-skogsbruk.html
Annars kan du läsa mer om naturkulturmetoden i en rätt tung pdf: http://www-sekon.slu.se/~mats/LIBSVEN1.pdf
Skicka en kommentar