Igår valdes jag in som suppleant i Blankaholm-Solstadströms samhällsförening, en av de driftigaste föreningarna längst ostkusten törs jag påstå! Vi får se om jag kan leva upp till deras ambitionsnivå. Jag bryter en ca 10 årig trend för styrelsen har hittills bara bestått av kvinnor dvs. den s.k. Kvinnomaffian som både de själva och andra skämtsamt brukar säga. Som suppleant har jag talan men ingen rösträtt, men det gör inte så mycket nu när det händer så mycket i mitt liv och jag inte vet hur pass länge jag kan stanna kvar i föreningen. Givetvis är min avsikt att stanna så länge jag har föreningens förtroende. Det är inte första gången jag sitter med i en styrelse och jag har tidigare varit ordinarie ledamot i Oskarshamn-Döderhults hembygdsförening. Det här med föreningar är kul och det är roligt och se hur pass mycket man kan påverka samhället som en ideell förening. I Blankaholm och Solstadström handlar mycket om frågorna om att behålla skolan, se till att de nyinflyttade trivs, se till att biblioteksfilialen kan hållas öppen, fungerande båtturism, stödja affären och givetvis att samhället trivs och mår bra.
Det är lite speciellt då Solstadström klyvs av vattendraget ”Strömmen” och detta är också kommungräns mellan Oskarshamn (Misterhults sn, Tuna läns härad) och Västervik. Blankaholm ligger på Västervikssidan och i det som kallas Hjorted sn och södra Tjusts härad. Igår var det förövrigt premiär för laxfisket i strömmen och rekordet ligger hittills på 11,2 kg.
För er som bor i en stad och tar närheten till skola och bibliotek som något självklart, så kan jag säga att det är lyx att ha allt detta in på knuten. Vi kämpar för att få bo kvar på landsbygden och hålla den levande. För oss är det katastrofalt när bensinpriserna höjs då vi är beroende att ta oss flera mil till läkarstationer, samhällsservice, arbeten mm. Ska vi ha en levande landsbygd måste politiker tänka om. Idag finns viljan, teknik mm att arbeta ifrån de mindre samhällena i större utsträckning än tidigare.
Vad har jag tänkt åstadkomma i samhällsföreningen? Jo jag värnar givetvis för natur och kultur. Jag vill ta alla de tillfällen som finns för skolan, boende mm ska få veta mer om det fantastiska landskap de bor i. Vi har bronsåldersrösen och gravfält mitt inne bland husen, utan att knappt någon vet om det, vi har en fantastisk skärgård med en fantastisk natur och kultur. Min uppgift blir att se till att samhället tar till vara på detta och lär sig mer om vår natur och kultur. Jag vill att mina egna och andras barn i framtiden ska få gå i Blankaholms skola, få ta del av allt som finns i naturen och lära sig att respektera den. Jag vill att de hällre bygger kojor i skogen, bygger vattenhjul i bäcken och täljer barkbåtar än att de sitter inne och spelar dataspel hela dagarna. Det är skrämmande när man idag träffar barn i högstadiet som inte vet skillnaden på gran och tall, de ska ju faktiskt ta över snart. Det ointresse för skog och mark som jag idag ser bland barn i min omgivning är inget positivt. Det är mitt mål att få de intresserade dvs. den som siktar högt faller långt. Kan jag skänka några procent intresse till samhället och barnen så har jag lyckats!
söndag 30 mars 2008
onsdag 19 mars 2008
HÄLLRISTNINGAR
Undra hur mycket hällristningar det finns längst ostkusten. De stora områdena som Himmelstalund m.fl. är ju upptäcka sedan länge. Men frågan är hur många ristningar det ligger ute i markerna och väntar på sin upptäckt. Denna blogg handlar ju nästan alltid om NÖ Småland och i detta fall om Oskarshamn. I dagsläget finns endast en hällristning känd i Oskarshamn och snabbt räknat 6-7 block med skålgropar. Vad gäller skålgropar är jag säker på att det fullkomligt vimlar av dom. Även om jag själv inventerat en hel del har det inte riktigt lossnat att gå fram till block och torva av hällar. Troligen behöver jag göra ett ordenligt fynd för att det ska lossna. Det räckte inte med ett block med 25 gropar!
Jag tänkte nu berätta den trevliga historien om när Oskarshamn första hällristning hittades dvs. RAÄ 38 vid Lagmanskvarn i Döderhults sn. Jag ska låta upphittaren Henrik Kvarnefors själv få berätta sin historia (1973) om den där sommardagen 1928.
Det var sommaren 1928. Jag skulle vara med några dagar på gården för att hjälpa till med skördearbetet. Vi arbetade på fältet som började alldeles vid den nu inhägnade hällen (dvs. platsen för ristningen). Varje gång som vi gick vägen mellan gården och åkern så gick vi rätt över hällen. Vid några tillfällen hade jag lagt märke till att det syntes parallella ränder över den släta bergytan, och vid en middagsrast, då vi var på hemväg, gick det upp för mig att det var en hällristning. De följande dagarna studerade jag den ytterligare och så sände jag bud med mina systrar, som fortfarande gick i skolan, till min f d lärare, kantor C.H. Helander om min upptäckt. Helander var mycket intresserad av fornminnen från olika tidsepoker och bedrev på äldre dar en del forskning i våra trakter. Han hade i skolan undervisat om våra förfäder och hur de troligen levde sitt liv. Vi hade vid flera tillfällen utflykter i naturen, då vi bl.a. såg på de gravrösen och andra stensättningar som finns i våra trakter. När Helander fick mitt bud blev han givetvis intresserad, och kom snart till oss en kväll i Lagmanskvarn. Vi båda följdes åt för att se på hällristningen. Han tecknade av den på fri hand, och jag tror också att han satte ut några mått på skissen. Senare skickade han uppgifterna till landsantikvarien i Kalmar, och på så sätt kom saken till intresserade myndigheters kännedom.
År 1979 när revideringsinventeringen kom till området antecknades inom en yta av 4x3 innehållande 5 skepp, 5 fotsulor och några skålgropar.
På 1930-talet kom Harald Hansson (Stale) till platsen för att dokumentera platsen och jag ska visa några foton från detta tillfälle
Tvåan från vänster (övre bilden) är sannolikt Harald Hansson (Stale) är det någon som känner igen de andra gubbarna? Kolla in den korrekta klädseln! Och så ett fototorn!
Jag tänkte nu berätta den trevliga historien om när Oskarshamn första hällristning hittades dvs. RAÄ 38 vid Lagmanskvarn i Döderhults sn. Jag ska låta upphittaren Henrik Kvarnefors själv få berätta sin historia (1973) om den där sommardagen 1928.
Det var sommaren 1928. Jag skulle vara med några dagar på gården för att hjälpa till med skördearbetet. Vi arbetade på fältet som började alldeles vid den nu inhägnade hällen (dvs. platsen för ristningen). Varje gång som vi gick vägen mellan gården och åkern så gick vi rätt över hällen. Vid några tillfällen hade jag lagt märke till att det syntes parallella ränder över den släta bergytan, och vid en middagsrast, då vi var på hemväg, gick det upp för mig att det var en hällristning. De följande dagarna studerade jag den ytterligare och så sände jag bud med mina systrar, som fortfarande gick i skolan, till min f d lärare, kantor C.H. Helander om min upptäckt. Helander var mycket intresserad av fornminnen från olika tidsepoker och bedrev på äldre dar en del forskning i våra trakter. Han hade i skolan undervisat om våra förfäder och hur de troligen levde sitt liv. Vi hade vid flera tillfällen utflykter i naturen, då vi bl.a. såg på de gravrösen och andra stensättningar som finns i våra trakter. När Helander fick mitt bud blev han givetvis intresserad, och kom snart till oss en kväll i Lagmanskvarn. Vi båda följdes åt för att se på hällristningen. Han tecknade av den på fri hand, och jag tror också att han satte ut några mått på skissen. Senare skickade han uppgifterna till landsantikvarien i Kalmar, och på så sätt kom saken till intresserade myndigheters kännedom.
År 1979 när revideringsinventeringen kom till området antecknades inom en yta av 4x3 innehållande 5 skepp, 5 fotsulor och några skålgropar.
På 1930-talet kom Harald Hansson (Stale) till platsen för att dokumentera platsen och jag ska visa några foton från detta tillfälle
Tvåan från vänster (övre bilden) är sannolikt Harald Hansson (Stale) är det någon som känner igen de andra gubbarna? Kolla in den korrekta klädseln! Och så ett fototorn!
måndag 3 mars 2008
HÖNA PÅ ÄGG
De uppallade stenarna som de kallas i inventeringsböckerna är vad jag förstått föga forskat om? I den folkliga traditionen kallas de istället offerstenar eller ruvande hönor. De påträffas ensamma eller ingår i gravfält så väl av bronsålders- som av äldre järnålderskaraktär. Ibland kan vissa av stenarna i en domarring bestå av uppallade stenar. Tidsmässigt verkar de uppallade stenarna tillhöra yngre bronsålder – äldre järnålder. Men vad har de använts till? Eftersom de ingår i gravfält så bör de ju givetvis ha med gravriter att göra. Ibland gissar arkeologer på att en urna kan ha ställts under stenen! Låter lite konstigt då människorna i vanliga fall tycks ha grävt ned sina döda med stor omsorg. Offerstenar dvs. är de uttryck för gravriter som skett i samband med gravläggning, kremering eller är de till för gravkult även mellan begravningarna. Offrade man kanske till förfäderna vid dessa uppallade block? Frågorna är många och det är enligt vad jag vet inte särskilt mycket skrivet om dessa trevliga fornlämningar. När jag skrev C-uppsats 1999 så hittade jag inte särskilt mycket information om dessa. Vad jag fann vid detta tillfälle gälland Misterhults sn i nordöstra Småland var att de förekommer i mindre grupper tillsammans med runda stensättningar. De ligger till övervägande del på hällmark och bara i ett fåtal fall på annat underlag. De förekommer ibland med rösen, skeppssättningar, rektangulära stensättningar och i ett fall tillsammans med samtliga dessa gravformer vid det monumentala gravfältet Snäckedal. Längre norr ut i Tjust förekommer de på äldre järnåldersgravfält med övertorvade stensättningar, domarringar och resta stenar t.ex. vid Häckenstad utanför Gamleby. Hur eller hur de är ganska häftiga!
Denna bild är tagen vid Åsjögle på gränsen mellan Kristdala och Mörlunda i NÖ Småland. Här ligger ett antal uppallade stenar tillsammans med runda stensättningar. Foto:Michael Dahlin
Denna bild är tagen vid Åsjögle på gränsen mellan Kristdala och Mörlunda i NÖ Småland. Här ligger ett antal uppallade stenar tillsammans med runda stensättningar. Foto:Michael Dahlin
söndag 24 februari 2008
Dialekter ett kulturarv att vara rädd om
Fredrik Lindström hävdar i sina språkprogram att den fulaste dialekten i Sverige talas mellan Oskarshamn och Västervik. Felix Herngren som tillbringade en del somrar i Misterhults skärgård fick bl.a. inspiration till sin karaktär Papi Raol ”ÅÅÅ va rooligt”
Nja håller jag knappast inte med om med tanke på skånska, värmländska och gnällbälte mm. Öländska och kalmaritiska är riktigt otäcka också ”Hur måånga bultaar haar ölandsbroonn” Nog om detta det är ganska charmigt med dialekter och jag accepterar att inte alla gillar min dialekt! Tycker att vi alla ska göra allt för att behålla våra dialekter dvs. ett fint kulturarv
Ska hylla nordöstra Småland med en liten dikt av Gustaf Ahlm
Hadde Tjust sa e fane så skulle ho va blå,
så skulle ho va blå me e fiskmås på
te å flyge från mast var en sursump flöte
milla Valdemarsvika å Huneböte.
Eller också borde där ett sillstim stå
som glänste å gliste u de blå.
Nja håller jag knappast inte med om med tanke på skånska, värmländska och gnällbälte mm. Öländska och kalmaritiska är riktigt otäcka också ”Hur måånga bultaar haar ölandsbroonn” Nog om detta det är ganska charmigt med dialekter och jag accepterar att inte alla gillar min dialekt! Tycker att vi alla ska göra allt för att behålla våra dialekter dvs. ett fint kulturarv
Ska hylla nordöstra Småland med en liten dikt av Gustaf Ahlm
Hadde Tjust sa e fane så skulle ho va blå,
så skulle ho va blå me e fiskmås på
te å flyge från mast var en sursump flöte
milla Valdemarsvika å Huneböte.
Eller också borde där ett sillstim stå
som glänste å gliste u de blå.
söndag 17 februari 2008
SEMINARIET I BLANKAHOLM
Så kom äntligen helgen som planerats ända sedan oktober och det blev en lyckad helg!
Jag känner verkligen att jag hamnat rätt och även om Blankaholm kan ses som en avkrok eller som ett av alla halvdöda småsamhällen längs landsvägarna i Sverige. Så är inte fallet med Blankaholm, samhället lever i allra högsta grad och är fyllt med framtidstro. Det händer alltid något i Blankaholm och det finns alltid de som ställer upp för att drömmar och idéer ska kunna förverkligas. Själv hade jag aldrig klarat av att genomföra denna fantastiska helg utan stöd, uppmuntran och hjälp. Tack till Studiefrämjandet, Samhällsföreningen, Västerviks museum och alla hjälpsamma arkeologivänner och blankaholmare som trodde på mig. Det var oerhört kul att få höra av seminariedeltagarna att de ville se detta som ett återkommande evenemang och jag lovar att göra vad jag kan för ett seminarie i början av 2009 i Blankaholm!
Några av deltagarna har anlänt Foto: Liselotte Jarnerup-Nilsson
Troligen blev seminariet så pass lyckat på grund av den hjärtliga stämningen i Blankaholm, där vi bryr oss om andra och inte bara oss själva. Tillsammans med Gunsans goda mat, avslappnad stämning, bra föreläsningar och gemenskap går det inte att misslyckas.
Medan deltagarna väntade på att lunchen skulle bli färdig bjöds det på varm dryck Foto: Liselotte Jarnerup-Nilsson
Föreläsningarna var bra och några föreläsare kom att uppmuntra till vidare upptäcktsfärder i landskapet. Att utbyta erfarenheter utifrån praktiska erfarenheter från inventeringar och grävningar är minst lika viktigt som teoretiska erfarenheter. Det var detta som blev lite av tyngdpunkten på seminariet både medvetet och omedvetet.
Mitt under fikat kom självaste Bo Jonsson-Grip på besök. Ett mycket uppskattat inslag under seminarihelgen Foto: Liselotte Jarnerup-Nilsson
Är det någon av deltagarna som har vägarna förbi, så är ni välkomna på en rundtur bland alla fornlämningar eller så kan vi ta en fika nere vid bryggan!
Jag känner verkligen att jag hamnat rätt och även om Blankaholm kan ses som en avkrok eller som ett av alla halvdöda småsamhällen längs landsvägarna i Sverige. Så är inte fallet med Blankaholm, samhället lever i allra högsta grad och är fyllt med framtidstro. Det händer alltid något i Blankaholm och det finns alltid de som ställer upp för att drömmar och idéer ska kunna förverkligas. Själv hade jag aldrig klarat av att genomföra denna fantastiska helg utan stöd, uppmuntran och hjälp. Tack till Studiefrämjandet, Samhällsföreningen, Västerviks museum och alla hjälpsamma arkeologivänner och blankaholmare som trodde på mig. Det var oerhört kul att få höra av seminariedeltagarna att de ville se detta som ett återkommande evenemang och jag lovar att göra vad jag kan för ett seminarie i början av 2009 i Blankaholm!
Några av deltagarna har anlänt Foto: Liselotte Jarnerup-Nilsson
Troligen blev seminariet så pass lyckat på grund av den hjärtliga stämningen i Blankaholm, där vi bryr oss om andra och inte bara oss själva. Tillsammans med Gunsans goda mat, avslappnad stämning, bra föreläsningar och gemenskap går det inte att misslyckas.
Medan deltagarna väntade på att lunchen skulle bli färdig bjöds det på varm dryck Foto: Liselotte Jarnerup-Nilsson
Föreläsningarna var bra och några föreläsare kom att uppmuntra till vidare upptäcktsfärder i landskapet. Att utbyta erfarenheter utifrån praktiska erfarenheter från inventeringar och grävningar är minst lika viktigt som teoretiska erfarenheter. Det var detta som blev lite av tyngdpunkten på seminariet både medvetet och omedvetet.
Mitt under fikat kom självaste Bo Jonsson-Grip på besök. Ett mycket uppskattat inslag under seminarihelgen Foto: Liselotte Jarnerup-Nilsson
Är det någon av deltagarna som har vägarna förbi, så är ni välkomna på en rundtur bland alla fornlämningar eller så kan vi ta en fika nere vid bryggan!
fredag 1 februari 2008
TRÄFF I HELFIGUR
Nu börjar det dra ihop sig till seminariet eller träffen i Blankaholm. Huvuddelen av alla deltagarna blir yrkesverksamma arkeologer och arkeologistudenter. Sedan finns här paleoekologer, osteologer, kvartärgeologer och en handfull deltagare som berörs av arkeologin i sina yrken och i sin övriga verksamhet.
Tyvärr kom Kenneth Alexandersson och Dag Widholm att få förhinder, men de har nu ersatts av kvartärgeologen Jan Mikaelsson och paleoekologen Geoffrey Lemdahl från Högskolan i Kalmar. De har båda mångårig erfarenhet av arkeologiska projekt och har bistått med rekonstruktioner av forntida landskap.
Deras gemensamma föreläsning heter ”Arkeologi och Geologi – ett knakande äktenskap”
De ska med andra ord föreläsa om vilka fördelar det finns med ett nära samarbete mellan de både disciplinerna och att dagens arkeologistudenter borde få lära sig mer om geologin och inte vara för snabba med att tolka allt till kult och riter.
Strax före jul var jag och föreläste för arkeologistudenterna i Kalmar om Wirumsprojektet och den forskning som Högskolan i Kalmar bedriver där. Jag pratade om den stora gravfrekvensen där och att man måste vara källkritisk och fundera på saker som bevarandegrad, lokala traditioner och gravmängden sedd över tid osv. En tjej i publiken tittade på mig med sina förvånande och stora ögon och sa ”men har du inte tänkt på att det kan vara kult” hela Misterhult kan vara en plats endast avsedd för gravar. OK! Jag tror jag tar ett varv på ankornas löparbana, eller vad det nu var Lars Lundqvist pratade om?
Visst hör gravar och riter i hop i allra högsta grad, men man bör väl undersöka de ovan nämnda sakerna först innan man börjar diskutera kult. Vi vet inte i vilken grad landskapet betades under bronsåldern och vi vet inte särskilt mycket om bosättningarna i Wirum. Ska upplysa om att människor brukar leva en stund och bruka sin jord innan de dör, bara så ni vet! Den höga gravfrekvensen kan även bero på en lång kontinuitet, hög bevarandegrad av gravarna då åkermark och gravar inte ligger nära varandra eller något helt annat, men först gräver vi och skaffar oss mer information!
När jag läste arkeologi för 10 år sedan så höjde föreläsarna fingret och sa ”När en arkeolog talar om kult, då ska ni dra öronen åt er för då kan det vara så att de inte vet vad de talar om, eller att de inte hittat de riktiga förklaringarna” HMMM de riktiga förklaringarna finns de överhuvudtaget i arkeologin här finns mängder med tolkningar i alla fall, men varför inte lyssna på geologerna och kolla upp marken vi går och står på innan vi låter forntidens människor komma in i bilden. Eller som kulturgeograferna brukar säga; naturgeografin är spelbrädet och utifrån detta skapar människorna sina spelregler. Det är med andra ord inte särskilt bra att spela fia med knuff på ett schackbräde, eller har någon försökt? Människan kommer säkert på ett roligt spel här också och det är ju det som gör arkeologi så roligt, hon är inte alltid fixerad vid att ekonomiskt nyttja landskapet på bästa sätt, utan även kulturellt. Ibland går det religiösa före det ekonomiska!
Domarringsgravfältet vid Häckenstad, Gamleby sn Foto: Michael Dahlin
Geoffrey Lemdahl har många fina projekt bakom sig och tillhör en av landets främsta paleoekologer. Ska bli oerhört kul att få höra mera av honom!
Jan Mikaelsson träffade jag första gången 1998 då lag läste en kurs i geologi, sedan dess har jag läst ytterligare kurser i geologi för honom och hans naturguidningsutbildning. Jan har en förmåga att få människor att lyssna och jag tror ingen kan förena ordet tråkig men hans föreläsningar. Känner jag Jan rätt kommer det att bli en mycket bra föreläsning och han kommer ge flera av arkeologerna en rejäl tankeställare.
Jan brukar säga att när man står ute i en mosse och ska prata om vitmossan, så gäller följande beroende på vilka man pratar med;
Geologistudenter: de ska kunna rubbet!
Arkeologistudenter; mossans bevarande effekt och pollenanalyser
Förskolelärare; Lägg mossan på huvudet och lek skogstroll
Vi ses på lördag, era dödgrävare, Skål!
Bara för att jag längtar till seminariet och sommaren, så kommer en snygg Volvo PV och sommargrönska från Norra Hycklinge i Döderhults sn. Foto: Michael Dahlin
Tyvärr kom Kenneth Alexandersson och Dag Widholm att få förhinder, men de har nu ersatts av kvartärgeologen Jan Mikaelsson och paleoekologen Geoffrey Lemdahl från Högskolan i Kalmar. De har båda mångårig erfarenhet av arkeologiska projekt och har bistått med rekonstruktioner av forntida landskap.
Deras gemensamma föreläsning heter ”Arkeologi och Geologi – ett knakande äktenskap”
De ska med andra ord föreläsa om vilka fördelar det finns med ett nära samarbete mellan de både disciplinerna och att dagens arkeologistudenter borde få lära sig mer om geologin och inte vara för snabba med att tolka allt till kult och riter.
Strax före jul var jag och föreläste för arkeologistudenterna i Kalmar om Wirumsprojektet och den forskning som Högskolan i Kalmar bedriver där. Jag pratade om den stora gravfrekvensen där och att man måste vara källkritisk och fundera på saker som bevarandegrad, lokala traditioner och gravmängden sedd över tid osv. En tjej i publiken tittade på mig med sina förvånande och stora ögon och sa ”men har du inte tänkt på att det kan vara kult” hela Misterhult kan vara en plats endast avsedd för gravar. OK! Jag tror jag tar ett varv på ankornas löparbana, eller vad det nu var Lars Lundqvist pratade om?
Visst hör gravar och riter i hop i allra högsta grad, men man bör väl undersöka de ovan nämnda sakerna först innan man börjar diskutera kult. Vi vet inte i vilken grad landskapet betades under bronsåldern och vi vet inte särskilt mycket om bosättningarna i Wirum. Ska upplysa om att människor brukar leva en stund och bruka sin jord innan de dör, bara så ni vet! Den höga gravfrekvensen kan även bero på en lång kontinuitet, hög bevarandegrad av gravarna då åkermark och gravar inte ligger nära varandra eller något helt annat, men först gräver vi och skaffar oss mer information!
När jag läste arkeologi för 10 år sedan så höjde föreläsarna fingret och sa ”När en arkeolog talar om kult, då ska ni dra öronen åt er för då kan det vara så att de inte vet vad de talar om, eller att de inte hittat de riktiga förklaringarna” HMMM de riktiga förklaringarna finns de överhuvudtaget i arkeologin här finns mängder med tolkningar i alla fall, men varför inte lyssna på geologerna och kolla upp marken vi går och står på innan vi låter forntidens människor komma in i bilden. Eller som kulturgeograferna brukar säga; naturgeografin är spelbrädet och utifrån detta skapar människorna sina spelregler. Det är med andra ord inte särskilt bra att spela fia med knuff på ett schackbräde, eller har någon försökt? Människan kommer säkert på ett roligt spel här också och det är ju det som gör arkeologi så roligt, hon är inte alltid fixerad vid att ekonomiskt nyttja landskapet på bästa sätt, utan även kulturellt. Ibland går det religiösa före det ekonomiska!
Domarringsgravfältet vid Häckenstad, Gamleby sn Foto: Michael Dahlin
Geoffrey Lemdahl har många fina projekt bakom sig och tillhör en av landets främsta paleoekologer. Ska bli oerhört kul att få höra mera av honom!
Jan Mikaelsson träffade jag första gången 1998 då lag läste en kurs i geologi, sedan dess har jag läst ytterligare kurser i geologi för honom och hans naturguidningsutbildning. Jan har en förmåga att få människor att lyssna och jag tror ingen kan förena ordet tråkig men hans föreläsningar. Känner jag Jan rätt kommer det att bli en mycket bra föreläsning och han kommer ge flera av arkeologerna en rejäl tankeställare.
Jan brukar säga att när man står ute i en mosse och ska prata om vitmossan, så gäller följande beroende på vilka man pratar med;
Geologistudenter: de ska kunna rubbet!
Arkeologistudenter; mossans bevarande effekt och pollenanalyser
Förskolelärare; Lägg mossan på huvudet och lek skogstroll
Vi ses på lördag, era dödgrävare, Skål!
Bara för att jag längtar till seminariet och sommaren, så kommer en snygg Volvo PV och sommargrönska från Norra Hycklinge i Döderhults sn. Foto: Michael Dahlin
lördag 26 januari 2008
ATT DRICKA TOBAK
År 1998 började jag samla kritpipor och idag har jag en samling med ett par hundra fragment. Det är kritpipor som framkommit vid alla ytinventeringar i plöjd åkermark. Precis som de flesta arkeologer trodde jag från en början att de i första hand skulle dateras till 16-1700-tal. Jag började läsa på och skaffa mig bra litteratur och jag kontaktade även Sveriges kritpipeexpert nummer 1 nämligen Arne Åkerhagen. Idag bor han i Stockholm och är expert på tobaksmuseet på Skansen. Jag har flera av hans skrifter och jag har även skickat flera pipor till honom för datering. Lite kuriosa är att Arne tidigare var ingenjör på Emsfors bruk i Kalmar län och han arbetade tillsammans med min mormors bröder.
Nedan följer en ny version av min artikel ”Att Dricka tobak” från Hembygdsföreningen Oskarshamn-Döderhults årsskrift från 2003.
Utur dessa kretsar uppstiga tjocka dunster av svart tobaksrök liksom från spetsen av ett eldsprutande berg. Här rinna strömmar av dricka från en kullslagen butelj, ibland skärvor av sönderslagna kritpipor (En beskrivning av ett tobakskollegium av Johan Gabriel Oxenstierna vid mitten av 1700-talet).
Namnet kritpipa kommer av att den vita leran piporna är gjorda av starkt påminner om krita. Kritpipan är keramisk och från början tillverkades den för hand för att senare gjutas i formar. Detta förklarar varför 1600-tals pipor är något klumpigare till sin utformning.
Att röka tobak kommer från indianerna, och det var i första hand engelsmännen som tog efter detta. Under 30-åriga kriget kom svenska soldater att ”lära” sig detta, då de träffade många olika nationaliteter under fälttågen. Vid denna tid fanns inte ordet röka för denna företeelse, utan man sade ”att dricka tobak”. Efter ett antal år började ordet ”röka” att användas och då särskilt under 1700-talet.
Det var inte enbart de övre samhällsskikten som anammade rökandet. Bruket blev utbrett bland bönder, sjömän och soldater. Piporna hölls mellan tänderna och man kan ofta se bitmärken runt munstycket. Det man kan tänka sig är att den 60 cm långa pipan gick av relativt snabbt. När den sedan nått en längd av 5-10 cm blev den mer lätthanterlig och hållbarare. Det var inte tal om att ha den i fickan. Det bästa var att ha den i ett etui eller instucken i hatten. Piporna var billiga av ovan nämnda anledning. Det gick att köpa trasiga pipor, som gått sönder vid hanteringen i handelsbodarna till ett betydligt lägre pris. Tobaken var förhållandevis billig, men troligen inte så att det var tal om ett dagligt rökande. Tobaksimporten i vårt land låg kring 36 ton år 1640.
De första piporna importerades från England och sedan från Holland. I Sverige började kritpipor tillverkas vid mitten av 1600-talet. Vid mitten av 1700-talet var efterfrågan på pipor så stor i vårt land att allt fler pipbruk startades. När de merkantilistiska tankegångarna genomfördes, införandes importförbud på tobakspipor 1747, men importen av tobak fortsatte.
Det statliga stöd som pipbruken fick vid mitten av 1700-talet ledde till för många bruk, och till sist upphörde det politiska och ekonomiska stödet från staten. De största bruken i Sverige låg i Stockholm och Jonas Alströmers stora bruk i Alingsås.
Under delar av 17-1800-talet antecknades noga i mantalslängderna vilka som ägnade sig åt tobaksrökning, spelande och vem som ägde siden. En av mina egna släktingar (Olof Engström) som var stalldräng på Virums säteri i Misterhults sn 1820 ”nyttjar tobak och spelar kort”.
Att kvinnor rökte får vi veta av ett tingsprotokoll från år 1752 och platsen är Döderhults sn i Kalmar län. En piga vid namn Karin Jacobsdotter som är 20 år står åtalad för skadegörelse och stölder vid Stranda häradsrätt. Hos båtsman Svartlock har hon brutit sig in och tagit livsmedel, pengar, tobak och en pipa. Hon är skyldig till en brand hemma i Klämna. Hon har tagit med sig eld på en sticka för att sätta sig och röka på ett berg intill gården. Stickan har hon kastat på backen varav brand uppstått. Om det inte varit för att Per Andersson varit hemma hade hela byn brunnit ned.
Berättelsen om Karin Jacobsdotter är intressant ur flera synpunkter bl.a. får man veta att en 20-årig kvinna rökte, och att den stulna pipan och tobaken värderades till 3 öre silvermynt. Vid denna tid kostade t.ex. 1 kanna dubbelt öl 8 öre silvermynt, 1 kanna mjölk lika mycket, och en matros hade omkring 16 daler silvermynt i månadslön. Av detta framgår att rökvanorna inte var särskilt dyra.
En äldre händelse i samma socken som gick till tinget var följande. Ryttaren Daniel och hans ”vänner” trumpetaren Alexander och klockaren Elias hade samlats i Lilla Hycklinge år 1681. Man hade druckit brännvin och druckit tobak, varav det förstnämnda kan vara anledningen till det blodiga slagsmålet. Kan nämna att en gevärskolv slogs så hårt i den enas axel att den gick av, värjor drogs, så akta er för att röka och supa. Att drickandet av tobak förekom tillsammans med alkohol var säkerligen vanligt, eftersom båda delarna ansågs som njutningsmedel.
Varför hittar man så pass mycket kritpipor i åkermarken? Förmodligen slängdes de trasiga piporna i dyngkastet och följde med gödseln ut på åkern. Eller så rökte man medan man arbetade på åkrarna och man får även genom piporna en datering på att åkern brukades vid detta tillfälle. Piporna kan genom sin form och genom sina fabriksstämplar berätta en hel del. Kritpiporna som hittas på havsbotten i vrak och vid gamla hamnplatser är av förståeliga skäl betydligt mer välbevarade. Nedan ska jag presentera några fynd från Västerviks och Oskarshamns kommuner.
Nyberg och Wettervik startade tillsammans ett pipbruk i kvarteret Asplund på Kungsholmen 1755. De skildes åt år 1784. Wettervik tog då över Almqvists bruk, där han tidigare tillsammans med Mathias Nyberg varit lärling under pipmästare Carl Fredrik Düring. Wettervik var en av de mest populära tillverkarna under 1700-talet. Omsättningen höll sig omkring 650-700 RSM med mellan elva och 15 anställda fram till hans död 1798. Hustrun Chatarina tog därefter över och drev bruket, med ett fåtal anställda fram till sin död 1828.
Riksvapen pipa (Carl Wettervik 1755-1798)funnen av Kerstin Apelqvist vid Spårösund.
En av piporna har ett klackmärke med ett ”krönt L” och här är det säkerligen frågan om pipmakaren Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53. Det märkliga är att pipan inte borde vara i Sverige eftersom kungen 1747 sett till att Rikets ständer beslutat om importförbud på tobakspipor. Förmodligen för att stödja den inhemska tillverkningen som då var i sin blomning.
Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53.
Gouda (Holland) speciella klackmärke liknar en biskobssymbol. Tillverkar runt 1670.
Denna pipa är påträffad av K-B Gustafsson i Botestorp i Misterhults sn och är tillverkad i England mellan 1780-1850.
En av mina favoriter är funnen vid Virkvarn och tillverkad runt år 1700 i England. Den är försedd med mästarstämpeln I/G dvs. Johan Greitham. Det roliga med pipan är att den har bitmärken framme vid holken vilket berättar om att någon använt pipan så pass länge och väl att man rökt med holken direkt i munnen, måste ha bränt på tungan! Man får känslan av att en fattig dräng/piga rökt med denna.
Johan Greitham med tydliga bitmärken
Nedan följer några sena pipor och först i ordningen är en pipa av porslin (Fallebo, Döderhults sn) en engelsk från 1890-1900 (Solstad, Misterhults sn) och slutligen en engelsk från 1910 (Rostorp, Döderhults sn).
Nedan följer en ny version av min artikel ”Att Dricka tobak” från Hembygdsföreningen Oskarshamn-Döderhults årsskrift från 2003.
Utur dessa kretsar uppstiga tjocka dunster av svart tobaksrök liksom från spetsen av ett eldsprutande berg. Här rinna strömmar av dricka från en kullslagen butelj, ibland skärvor av sönderslagna kritpipor (En beskrivning av ett tobakskollegium av Johan Gabriel Oxenstierna vid mitten av 1700-talet).
Namnet kritpipa kommer av att den vita leran piporna är gjorda av starkt påminner om krita. Kritpipan är keramisk och från början tillverkades den för hand för att senare gjutas i formar. Detta förklarar varför 1600-tals pipor är något klumpigare till sin utformning.
Att röka tobak kommer från indianerna, och det var i första hand engelsmännen som tog efter detta. Under 30-åriga kriget kom svenska soldater att ”lära” sig detta, då de träffade många olika nationaliteter under fälttågen. Vid denna tid fanns inte ordet röka för denna företeelse, utan man sade ”att dricka tobak”. Efter ett antal år började ordet ”röka” att användas och då särskilt under 1700-talet.
Det var inte enbart de övre samhällsskikten som anammade rökandet. Bruket blev utbrett bland bönder, sjömän och soldater. Piporna hölls mellan tänderna och man kan ofta se bitmärken runt munstycket. Det man kan tänka sig är att den 60 cm långa pipan gick av relativt snabbt. När den sedan nått en längd av 5-10 cm blev den mer lätthanterlig och hållbarare. Det var inte tal om att ha den i fickan. Det bästa var att ha den i ett etui eller instucken i hatten. Piporna var billiga av ovan nämnda anledning. Det gick att köpa trasiga pipor, som gått sönder vid hanteringen i handelsbodarna till ett betydligt lägre pris. Tobaken var förhållandevis billig, men troligen inte så att det var tal om ett dagligt rökande. Tobaksimporten i vårt land låg kring 36 ton år 1640.
De första piporna importerades från England och sedan från Holland. I Sverige började kritpipor tillverkas vid mitten av 1600-talet. Vid mitten av 1700-talet var efterfrågan på pipor så stor i vårt land att allt fler pipbruk startades. När de merkantilistiska tankegångarna genomfördes, införandes importförbud på tobakspipor 1747, men importen av tobak fortsatte.
Det statliga stöd som pipbruken fick vid mitten av 1700-talet ledde till för många bruk, och till sist upphörde det politiska och ekonomiska stödet från staten. De största bruken i Sverige låg i Stockholm och Jonas Alströmers stora bruk i Alingsås.
Under delar av 17-1800-talet antecknades noga i mantalslängderna vilka som ägnade sig åt tobaksrökning, spelande och vem som ägde siden. En av mina egna släktingar (Olof Engström) som var stalldräng på Virums säteri i Misterhults sn 1820 ”nyttjar tobak och spelar kort”.
Att kvinnor rökte får vi veta av ett tingsprotokoll från år 1752 och platsen är Döderhults sn i Kalmar län. En piga vid namn Karin Jacobsdotter som är 20 år står åtalad för skadegörelse och stölder vid Stranda häradsrätt. Hos båtsman Svartlock har hon brutit sig in och tagit livsmedel, pengar, tobak och en pipa. Hon är skyldig till en brand hemma i Klämna. Hon har tagit med sig eld på en sticka för att sätta sig och röka på ett berg intill gården. Stickan har hon kastat på backen varav brand uppstått. Om det inte varit för att Per Andersson varit hemma hade hela byn brunnit ned.
Berättelsen om Karin Jacobsdotter är intressant ur flera synpunkter bl.a. får man veta att en 20-årig kvinna rökte, och att den stulna pipan och tobaken värderades till 3 öre silvermynt. Vid denna tid kostade t.ex. 1 kanna dubbelt öl 8 öre silvermynt, 1 kanna mjölk lika mycket, och en matros hade omkring 16 daler silvermynt i månadslön. Av detta framgår att rökvanorna inte var särskilt dyra.
En äldre händelse i samma socken som gick till tinget var följande. Ryttaren Daniel och hans ”vänner” trumpetaren Alexander och klockaren Elias hade samlats i Lilla Hycklinge år 1681. Man hade druckit brännvin och druckit tobak, varav det förstnämnda kan vara anledningen till det blodiga slagsmålet. Kan nämna att en gevärskolv slogs så hårt i den enas axel att den gick av, värjor drogs, så akta er för att röka och supa. Att drickandet av tobak förekom tillsammans med alkohol var säkerligen vanligt, eftersom båda delarna ansågs som njutningsmedel.
Varför hittar man så pass mycket kritpipor i åkermarken? Förmodligen slängdes de trasiga piporna i dyngkastet och följde med gödseln ut på åkern. Eller så rökte man medan man arbetade på åkrarna och man får även genom piporna en datering på att åkern brukades vid detta tillfälle. Piporna kan genom sin form och genom sina fabriksstämplar berätta en hel del. Kritpiporna som hittas på havsbotten i vrak och vid gamla hamnplatser är av förståeliga skäl betydligt mer välbevarade. Nedan ska jag presentera några fynd från Västerviks och Oskarshamns kommuner.
Nyberg och Wettervik startade tillsammans ett pipbruk i kvarteret Asplund på Kungsholmen 1755. De skildes åt år 1784. Wettervik tog då över Almqvists bruk, där han tidigare tillsammans med Mathias Nyberg varit lärling under pipmästare Carl Fredrik Düring. Wettervik var en av de mest populära tillverkarna under 1700-talet. Omsättningen höll sig omkring 650-700 RSM med mellan elva och 15 anställda fram till hans död 1798. Hustrun Chatarina tog därefter över och drev bruket, med ett fåtal anställda fram till sin död 1828.
Riksvapen pipa (Carl Wettervik 1755-1798)funnen av Kerstin Apelqvist vid Spårösund.
En av piporna har ett klackmärke med ett ”krönt L” och här är det säkerligen frågan om pipmakaren Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53. Det märkliga är att pipan inte borde vara i Sverige eftersom kungen 1747 sett till att Rikets ständer beslutat om importförbud på tobakspipor. Förmodligen för att stödja den inhemska tillverkningen som då var i sin blomning.
Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53.
Gouda (Holland) speciella klackmärke liknar en biskobssymbol. Tillverkar runt 1670.
Denna pipa är påträffad av K-B Gustafsson i Botestorp i Misterhults sn och är tillverkad i England mellan 1780-1850.
En av mina favoriter är funnen vid Virkvarn och tillverkad runt år 1700 i England. Den är försedd med mästarstämpeln I/G dvs. Johan Greitham. Det roliga med pipan är att den har bitmärken framme vid holken vilket berättar om att någon använt pipan så pass länge och väl att man rökt med holken direkt i munnen, måste ha bränt på tungan! Man får känslan av att en fattig dräng/piga rökt med denna.
Johan Greitham med tydliga bitmärken
Nedan följer några sena pipor och först i ordningen är en pipa av porslin (Fallebo, Döderhults sn) en engelsk från 1890-1900 (Solstad, Misterhults sn) och slutligen en engelsk från 1910 (Rostorp, Döderhults sn).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
