ATT DRICKA TOBAK

År 1998 började jag samla kritpipor och idag har jag en samling med ett par hundra fragment. Det är kritpipor som framkommit vid alla ytinventeringar i plöjd åkermark. Precis som de flesta arkeologer trodde jag från en början att de i första hand skulle dateras till 16-1700-tal. Jag började läsa på och skaffa mig bra litteratur och jag kontaktade även Sveriges kritpipeexpert nummer 1 nämligen Arne Åkerhagen. Idag bor han i Stockholm och är expert på tobaksmuseet på Skansen. Jag har flera av hans skrifter och jag har även skickat flera pipor till honom för datering. Lite kuriosa är att Arne tidigare var ingenjör på Emsfors bruk i Kalmar län och han arbetade tillsammans med min mormors bröder.

Nedan följer en ny version av min artikel ”Att Dricka tobak” från Hembygdsföreningen Oskarshamn-Döderhults årsskrift från 2003.

Utur dessa kretsar uppstiga tjocka dunster av svart tobaksrök liksom från spetsen av ett eldsprutande berg. Här rinna strömmar av dricka från en kullslagen butelj, ibland skärvor av sönderslagna kritpipor (En beskrivning av ett tobakskollegium av Johan Gabriel Oxenstierna vid mitten av 1700-talet).

Namnet kritpipa kommer av att den vita leran piporna är gjorda av starkt påminner om krita. Kritpipan är keramisk och från början tillverkades den för hand för att senare gjutas i formar. Detta förklarar varför 1600-tals pipor är något klumpigare till sin utformning.

Att röka tobak kommer från indianerna, och det var i första hand engelsmännen som tog efter detta. Under 30-åriga kriget kom svenska soldater att ”lära” sig detta, då de träffade många olika nationaliteter under fälttågen. Vid denna tid fanns inte ordet röka för denna företeelse, utan man sade ”att dricka tobak”. Efter ett antal år började ordet ”röka” att användas och då särskilt under 1700-talet.

Det var inte enbart de övre samhällsskikten som anammade rökandet. Bruket blev utbrett bland bönder, sjömän och soldater. Piporna hölls mellan tänderna och man kan ofta se bitmärken runt munstycket. Det man kan tänka sig är att den 60 cm långa pipan gick av relativt snabbt. När den sedan nått en längd av 5-10 cm blev den mer lätthanterlig och hållbarare. Det var inte tal om att ha den i fickan. Det bästa var att ha den i ett etui eller instucken i hatten. Piporna var billiga av ovan nämnda anledning. Det gick att köpa trasiga pipor, som gått sönder vid hanteringen i handelsbodarna till ett betydligt lägre pris. Tobaken var förhållandevis billig, men troligen inte så att det var tal om ett dagligt rökande. Tobaksimporten i vårt land låg kring 36 ton år 1640.

De första piporna importerades från England och sedan från Holland. I Sverige började kritpipor tillverkas vid mitten av 1600-talet. Vid mitten av 1700-talet var efterfrågan på pipor så stor i vårt land att allt fler pipbruk startades. När de merkantilistiska tankegångarna genomfördes, införandes importförbud på tobakspipor 1747, men importen av tobak fortsatte.

Det statliga stöd som pipbruken fick vid mitten av 1700-talet ledde till för många bruk, och till sist upphörde det politiska och ekonomiska stödet från staten. De största bruken i Sverige låg i Stockholm och Jonas Alströmers stora bruk i Alingsås.

Under delar av 17-1800-talet antecknades noga i mantalslängderna vilka som ägnade sig åt tobaksrökning, spelande och vem som ägde siden. En av mina egna släktingar (Olof Engström) som var stalldräng på Virums säteri i Misterhults sn 1820 ”nyttjar tobak och spelar kort”.

Att kvinnor rökte får vi veta av ett tingsprotokoll från år 1752 och platsen är Döderhults sn i Kalmar län. En piga vid namn Karin Jacobsdotter som är 20 år står åtalad för skadegörelse och stölder vid Stranda häradsrätt. Hos båtsman Svartlock har hon brutit sig in och tagit livsmedel, pengar, tobak och en pipa. Hon är skyldig till en brand hemma i Klämna. Hon har tagit med sig eld på en sticka för att sätta sig och röka på ett berg intill gården. Stickan har hon kastat på backen varav brand uppstått. Om det inte varit för att Per Andersson varit hemma hade hela byn brunnit ned.

Berättelsen om Karin Jacobsdotter är intressant ur flera synpunkter bl.a. får man veta att en 20-årig kvinna rökte, och att den stulna pipan och tobaken värderades till 3 öre silvermynt. Vid denna tid kostade t.ex. 1 kanna dubbelt öl 8 öre silvermynt, 1 kanna mjölk lika mycket, och en matros hade omkring 16 daler silvermynt i månadslön. Av detta framgår att rökvanorna inte var särskilt dyra.

En äldre händelse i samma socken som gick till tinget var följande. Ryttaren Daniel och hans ”vänner” trumpetaren Alexander och klockaren Elias hade samlats i Lilla Hycklinge år 1681. Man hade druckit brännvin och druckit tobak, varav det förstnämnda kan vara anledningen till det blodiga slagsmålet. Kan nämna att en gevärskolv slogs så hårt i den enas axel att den gick av, värjor drogs, så akta er för att röka och supa. Att drickandet av tobak förekom tillsammans med alkohol var säkerligen vanligt, eftersom båda delarna ansågs som njutningsmedel.

Varför hittar man så pass mycket kritpipor i åkermarken? Förmodligen slängdes de trasiga piporna i dyngkastet och följde med gödseln ut på åkern. Eller så rökte man medan man arbetade på åkrarna och man får även genom piporna en datering på att åkern brukades vid detta tillfälle. Piporna kan genom sin form och genom sina fabriksstämplar berätta en hel del. Kritpiporna som hittas på havsbotten i vrak och vid gamla hamnplatser är av förståeliga skäl betydligt mer välbevarade. Nedan ska jag presentera några fynd från Västerviks och Oskarshamns kommuner.


Nyberg och Wettervik startade tillsammans ett pipbruk i kvarteret Asplund på Kungsholmen 1755. De skildes åt år 1784. Wettervik tog då över Almqvists bruk, där han tidigare tillsammans med Mathias Nyberg varit lärling under pipmästare Carl Fredrik Düring. Wettervik var en av de mest populära tillverkarna under 1700-talet. Omsättningen höll sig omkring 650-700 RSM med mellan elva och 15 anställda fram till hans död 1798. Hustrun Chatarina tog därefter över och drev bruket, med ett fåtal anställda fram till sin död 1828.



Riksvapen pipa (Carl Wettervik 1755-1798)funnen av Kerstin Apelqvist vid Spårösund.

En av piporna har ett klackmärke med ett ”krönt L” och här är det säkerligen frågan om pipmakaren Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53. Det märkliga är att pipan inte borde vara i Sverige eftersom kungen 1747 sett till att Rikets ständer beslutat om importförbud på tobakspipor. Förmodligen för att stödja den inhemska tillverkningen som då var i sin blomning.



Jacob de Ligt, verksam i Gouda (Holland) 1745-53.



Gouda (Holland) speciella klackmärke liknar en biskobssymbol. Tillverkar runt 1670.



Denna pipa är påträffad av K-B Gustafsson i Botestorp i Misterhults sn och är tillverkad i England mellan 1780-1850.

En av mina favoriter är funnen vid Virkvarn och tillverkad runt år 1700 i England. Den är försedd med mästarstämpeln I/G dvs. Johan Greitham. Det roliga med pipan är att den har bitmärken framme vid holken vilket berättar om att någon använt pipan så pass länge och väl att man rökt med holken direkt i munnen, måste ha bränt på tungan! Man får känslan av att en fattig dräng/piga rökt med denna.



Johan Greitham med tydliga bitmärken

Nedan följer några sena pipor och först i ordningen är en pipa av porslin (Fallebo, Döderhults sn) en engelsk från 1890-1900 (Solstad, Misterhults sn) och slutligen en engelsk från 1910 (Rostorp, Döderhults sn).