I Finland har man sett ett tydligt samband mellan ovala eldslagningsstenar och den äldre järnålderns utmarker. Delar av detta mönster kan även skönjas i Tjust. En hel del ovala eldslagningsstenar från Tjust finns hos SHM och privatpersoner. Det finns enligt mig tillräckligt många för att se att de förekommer utanför centralbygderna med äldre järnåldersgravfält och ortnamnen som slutar på -stad, -inge osv. Däremot finns de i bygderna med namn som slutar på -bo, -torp och -rum. Dessa tre ortnamn brukar räknas till den tidigmedeltida kolonisationen, med undantag av -rum. Det senare brukar sammankopplas med bygder som brukades redan under äldre järnålder, men som förlorat sin bebyggelsekontinuitet under den yngre järnåldern, men inte sin nyttjandekontinuitet. Under tidig medeltid återkoloniseras dessa marker igen, då vi i Nordeuropa upplever en högkonjunktur och skogsmarkerna får ta emot en våg av villiga nybyggare.
En grummlig bild på en oval eldslagningssten från Timmertorpi Hjorteds sn, Tjust. Foto: Michael Dahlin
Eldslagningsstenarna berättar en intressant historia och de kan ge en fingervisning om vilka marker som nyttjades för ca 1500 år sedan dvs. under yngre romersk järnålder och folkvandringstid. Vad gjorde man då ute i markerna? Mycket tyder på att det faktiskt var skogsmark då och att man kan ha ägnat sig åt utmarksbete eller varför inte järnframställning, jakt, tjärbränning osv. Med andra ord kände de medeltida kolonisatörerna till att det fanns bra marker att flytta till och där stenröjningen påbörjats sedan länge!
Samma sten Foto: Michael Dahlin
3 kommentarer:
Har du någon koll på om det finnas tjärgropar registrerade i dess områden? Eller kvartshögar som kan ha varit kopplade till järnframställningen? Kommer de fram i nutida plöjning eller i andra sammanhang?
Snygga iallafall. Tungur stenur.
Välkommen hem från segelturen!
Har inte börjat kolla detta så noga ännu, men jag tänkte börja köra ortnamnen (-stad, -rum, -inge osv) mot dessa ovala gynnare. Just denna framkom vid plöjning på 1940-talet. Sedan känner jag till våtmarker, i bergsskrevor och i en ensamliggande stensättning med stenkista. Eldslagningsstenen låg tillsammans med en bärnstenspärla. Graven låg ensam i skogsmarken.
Under senneolitikum och även bronsålder är det inte helt ovanligt med eldslagningsflinta i en del gravar.
Detta att få eld från sten måste ha upplevts som lika märkvärdigt för förhistoriska människor som det gjorde för mig som ung.
Skicka en kommentar