NYÅRSKRÖNIKA 2011

Detta år började mycket tungt för mig, då jag på nyårsdagen nåddes av budet att en kär vän avlidit.

Seminariet i Blankaholm hölls i sedavnlig ordning och den andra boken gavs ut. Det är fantastiskt att det finns ett seminarie i arkeologi som både vänder sig till yrkesverksamma, studenter och allmänhet. Det betyder att detta seminarie har en viktig uppgift att sprida kunskapen om oskustens arkeologi, historia och kulturgeografi. Uppgiften är med andra ord större än att ha ett seminarie enbart för forskare. I de långa loppet är detta seminarie långt viktigare då det skapar förståelse för fornminnen och den rika kulturhistoria som finns längst ostkusten. Seminariet ger en förståelse för vad vi jobbar med och i det långa loppet varför vi har en fornminneslag. Kan vi inte berätta för allmänheten vad vi arbetar med blir det svårt att hävda rätten till uppdragsarkeologi mm.

Under våren blev det en del inventeringar och en del nyupptäckter av skålgropar och boplatser.
I maj började mitt arbete som fältarkeolog för Kalmar läns museum. Jag deltog vid de arkeologiska undersökningarna utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag fick uppleva fynd och anläggningar som är få arkeologer förunnat och det var en fantastisk tid. Jag fick många nya vänner och kontakter.

Det blev ingen teater för min del detta år, även om jag varit med och lagt grunden till manuset. Flertalet av de scener jag föreslog var tots allt med, men jag kunde dock inte få tid över att se skådespelet live. När jag var hemma från Blekinge gick all tid till familjen, huset och min arkeologiska forskning. Eftersom jag sökt och fått pengar till en skålgropsinventering hade detta högre prioritet än teatern.

Under april upptäcktes de omfattande skadorna av gravfältet i Snäckedal i Misterhults socken. Gravfältet utgör ett Sveriges mest storslagna gravfält från bronsåldern 1800-500 f.Kr. Här finns ett större antal rösen, stensättningar, skärvstenshögar, skålgropar och en boplats.
Skadorna på gravfältet består av att man byggt en grusad väg inom fornminnesområdet. Man har täckt över berghällar och moränområden. Detta betyder att ristningar, gravar utan synliga markeringar och boplatser kan ha täckts över. Det är nu inte så lätt att bara skrapa bort gruset. Särskilt inte på berghällarna där ristningar kan finnas. Det är bara att hopas att gruset tas bort under antikvarisk kontroll. Jag är övertygad om att det kommer att komma fram boplatslämningar i de lägre partierna, särskilt intill skärvstenshögen.
Det sorgliga med detta är att det hade kunnat undvikas genom att markägaren hade haft bättre kunskap om fornminnen.

Sommaren innebar förutom arkeologiska undersökningar även inventeringar i Hjorted och Misterhult. Jag inventerade på lediga stunder och tillsammans med hällristningsinventerarna Sven-Gunnar Broström, Roger Wikell och Kenneth Ihrestam. Vid två tillfällen hittade vi mängder med nyfynd och i intressanta miljöer. Tack vare arkeolog Åsa Svedberg hade de även en bas för dessa utflykter.

Under hösten avslutade vi de arkeologiska undersökningarna i Blekinge och jag följde med in på länsmuseet för att hjälpa till med det grundläggande arbetet inför rapporten. Jag och Jhonny tvättade fynd, reggade blanketter och så jobbade jag en hel del med att skriva rapporten på en skeppsformad stensättning.

Under året som gått har jag förstått att några personer hjälpt mig lite mer än andra, så tack till Kenneth Alexandersson och Veronica Palm.

DET SER MÖRKT UT FÖR SNÄCKEDAL

Jag fortsätter här att uppmärksamma Snäckedal, utan att rada upp mina meriter, vilket Carl Bloom tycks vara viktigare än själva gravfältet. Jag ska istället fokusera på Riksantikvarie Inger Lilliequist artikel i DN för någon vecka sedan. Hennes artikel grundar sig på åratal av erfarenheter och flera underökningar. Jag ska ta upp det jag anser vara det viktigaste ur artikeln och exemplifiera detta med Snäckedal.

Det är som alla redan vet förbjudet att förstöra fornlämningar, men trots detta är det få brott som leder till åtal och dom. Detta sänder förståss dåliga signler till det omgivande samhället, som enligt statestik visar att vi i Sverige har ett utbrett historie- och arkeologiintresse. Detta är något vi arkeologer märker vid olika guidningar i fornlämningsområden.

Fornminnesbrotten är ett allvarligt hot mot det gemensamma kulturarvet, men underökningar visar att fornminnesbrott betraktas som vardagsbrottslighet och får därför lite uppmärksamhet. Detta betyder att lagstiftningen måste förbättras och att rättsväsendet blir bättre på att hantera denna typ av brott. Riksantikvarieämbetets utvärdering av länsstyrelserna, polisen och åklagares hantering av fornminnesbrott visar tecken på att det stundtals finns brister i lagen och hur ärendena hanteras. Dessa brister får i det långa loppet allvarliga konsekvenser för fornlämningarna och hotet mot kulturarvet.

Vad beror detta på och varför leder så få brott till att åklagaren väcker åtal? En av huvudpunkterna har vi redan sett i fallet Snäckedal, nämligen att fornminnesbrott hamnar prioritetsmässigt lågt hos polis och åklagare. Orsaken till detta kan vara de låga straffen. Ytterligare orsaker är att det ibland finns en extra försiktighetsprincip hos åklagare. Det finns exempel på att det i andra typer av brott där bevisningen skulle ha räckt, inte håller då det gäller fornlämningsbrott. Det finns också exempel på att polis och åklagare i sina utredningar tar upp en hel del förmildrande omständigheter kring fornminnesbrottet. Det handlar då givetvis om rättsväsendets attityd till denna typ av brott. Riksantikvarieämbetet föreslår därför ett antal åtgärder för att komma till rätta med dessa problem.

För det första handlar det om att skärpa straffbestämmelserna. Fornminnesbrott har idag nästan samma straffvärde som snatteri. Detta är märkligt då fornlämningarnas värde i kulturmiljöerna anses vara av hög betydelse. De låga straffen och den korta preskriptionstiden på två år leder till den fortsatta låga prioriteringen hos myndigheterna och det innebär även att det blir svårare att genomföra en grundlig utredning.

Det handlar även om att utredningarna när det gäller fornminnesbrott är speciella till sin karaktär. Det behövs en bredare erfarenhet av denna typ av brott och detta skulle kunna byggas upp hos ett mindre antal åklagare.

Det viktigaste av allt är det demokratiska perspektivet, där det är viktigt att värna om vår gemensamma historia. Den låga prioriteringen av fornminnesbrotten leder till att de fysiska spåren gradvis försvinner och vår tolkning av historien försvåras.

TIDIGARE POLITIKER UPPMANAR TILL LAGTROTS?

I en insändare för någon vecka sedan av den tidigare politikern Carl Bloom kan man läsa om hans tankar gällande Snäckedal. Han ser Snäckedal som en del av en större turistsatsning, vilket är bra. Det som inte är bra är att han ser vägen som en utmärkt början på något att lotsa fram turister på. Han menar också att en rättslig åtgärd inte löser några problem, och att ingen vinner på det! Detta är givetvis nonsens allt ihop! För det första har markägaren brutit mot lagen och utan någon som helst respekt för fornlämningar och bara dundrat på. Markägaren har givetvis sin brukningsrätt av vägen, men en sådan här stor ombyggnad omsluts inte av denna rätt. Här skulle länsstyrelsen ha kontaktats och markägaren har missat detta helt och byggt vägen utan någon omtanke.

Kulturminneslagen är en lag precis som alla andra lagar och varje dag styrs vi av olika lagar. Det handlar bl.a. om trafiken mm och i detta fall ber ingen politiker rättsväsendet att se mellan fingrarna, ”då ingen vinner något på detta”! Att en tidigare politiker ber att samhället ska se mellan fingrarna när det gäller Sveriges lag är mycket allvarligt. Jag är glad att hans övriga partikamrater inte stödjer honom i hans uttalanden. Bloom tycks inte förstå att även ett område runt själva gravfältet är skyddat. Detta för att fornlämningar är anlagda i ett landskap och där delar av terrängen varit av stor vikt för anläggandet av gravfältet för 3000 år sedan. Det visuella är av betydelse och makadam förstör verkligen detta och gravfältet mår bäst av att få vara ifred och att besökarna som kommer dit visar respekt och hänsyn!

Det är detta som var svensk ska känna till: Fornlämningar är spår efter äldre mänsklig verksamhet och skyddas av kulturminneslagen (SFS 1988:950). Enligt lagen är det förbjudet att förändra, ta bort, skada eller täcka över en fornlämning men i vissa fall kan länsstyrelsen ge tillstånd till ingrepp i fornlämningen. Fornlämningar har ett automatiskt skydd genom lagen om kulturminnen. Det innebär att en nyupptäckt fornlämning har ett omedelbart skydd utan att det behövs något myndighetsbeslut om det. Lagskyddet gäller även för markområdet runt lämningen, och områdets storlek beror på fornlämningens betydelse och karaktär. En boplats har till exempel ett större skyddsområde än en milsten vid vägkanten.

Det är viktigt att Snäckedal får större uppmärksamhet och det unika gravfältet är något som Oskarshamns kommun ska vara stolta över. Åtminstone tidigare har skolklasser fått besöka gravfältet och då och då ser man gravfältet bland kommunens olika förslag på besöksmål. Jag är inte den som bara gnäller jag har då skolorna frågat ställt upp som guide vid ett flertal tillfällen. Upplysta människor är bättre än alla lagar och det är detta som gravfältet behöver. Man kan inte bara sitta och vänta på att Riksantikvarieämbetet ska agera och göra allt. "Det är inte vårt ansvar" hör man från delar av kommunens ledning och visst är det så, men det betyder inte att det är förbjudet att aggera. Kommunen kan själva lämna in förslag till länsstyrelsen och förslag på hur området kan skyddas samtidigt som man kan underlätta för turister mm. Ta en diskussion med Bengt som bor intill gravfältet, han är en utmärkt "väktare" och vet vad som behövs! Man får inte glömma att han bor på delar av gravfältet och att besökare faktiskt kör över hans gårdsplan där ett jordbruk bedrivs med allt vad som hörtill. Bengt sköter och röjer delar av gravfältet och jag är en av många som uppskttar hans arbete. Så glöm inte bort Bengt i den framtida diskussionen han förtjärnar inte att bli lidande i detta. Kommunen lär dock aldrig göra detta, då de alltid är medvetet passiva i denna typ av frågor. Oskarshamns kommun har byggt sin rikedom på industrin och absolut inget fel med detta. Det jag menar är att detta kan auktualisera andra typer av frågor på kommunens "bord" och att frågor om kultur kan komma på "sidan av". Ett ljus i mörkret är kulturnatten, Anérska fonden och att frågan om Snäckedal kommer att tas upp inom kort! Jag har dock inga större förhoppningar. Typiskt har varit i denna typ av frågor att man antingen skyller på att det är andras ansvar eller så lägger man en minimal summa och gör något halvhjärtat! Jag hoppas att jag får se förändringar och att någon kan säga att jag trodde fel!

Gravfältet mår givetvis inte bra av bilar framme vid gravarna och det är också otänkbart. Gravfältet behöver förses med bättre information om dess lagskydd!

SNÄCKEDAL MÅSTE SKYDDAS

Ja så var det ännu en tur med skador på gravfältet i Snäckedal i Misterhults socken. Nu senast har någon eller några plockat sten på gravfältet och byggt en eldstad och givetvis eldat direkt på berget. Dessutom finns tydliga körspår på gravfältet och man tycker att människor ska förstå att detta är förbjudet, men inte!

Den tidigare skadan är dock mycket värre då man påfört makadam på en tidigare körväg intill gravfältet. Att det är en tidigare körväg spelar ingen roll då den går igenom ett skyddat fornminnesområde, och alla förändringar av denna väg måste diskuteras med Länsstyrelsen i Kalmar. Dessutom är markägaren skyldig att skaffa sig kunskap om de fornlämningar som finns på hans marker, det ligger i allas intresse att vi värnar om det gemensamma kulturarvet.

Snäckedal är 3000 årigt gravfält och här vilar det människor och jag har svårt att tänka mig att dagens människor vill att man klampar in på dagens kyrkogårdar, eldar, kör med bil och lägger makadam mellan gravstenarna. Jag är arkeolog och jag har undersökt många gravar och jag har stor respekt för de människor jag "tvingats" att störa. Med tvingats menar jag att de fall vi arkeologer gräver ut gravar så är det inför samhällets krav på nya Europavägar, industrimarker mm dvs där samhällsintressena vägt så pass tungt att länsstyrelsen beslutat att gravarna boplatserna mm ska tas bort. Detta innebär ett avsteg från lagen som egentligen säger att alla fornlämningar ska skyddas. Det betyder att arkeologiska undersökningar är undantag och utförs endast på samhällets krav eller då vetenskaplig forskning är av stort behov av nya fakta för att förstå en forntida situation. När t.ex. graven ska tas bort ska det göras av sakkunniga arkeologer som kan tolka graven, förstå dess omgivande landskap osv. Att arkeologiskt underöka en grav måste göras av erfarna som kan dokumentera anläggningen på ett ordentligt sätt, så att informationen kan bevaras för forskning och en intresserad allmänhet.

För några veckor sedan ifrågasatte en viss anonym i Oskarshamnstidningen att intresset för arkeologi "kan väl inte vara så stort". "Det är bättre att vi satsar på framtiden mm". Personen i fråga kan inte ha funderat ordentligt då några av Sveriges största turistmål är just t.ex. medeltidsdagar, Eketorps borg, olika slott, museer mm. Då Linnéuniveritetet skulle guida bland de nyupptäckta hällristningarna utanför Gamleby, kom 300 personer!!! Allt fler människor i Sverige har ett intresse för historia och forntid. De människor som tar sig tid, lyssnar mm förstår ganska snart att äldre lämningar ska bevaras för framtiden, då det ger upplysningar om äldre tiders seder och bruk. De ger en fingervisning om varför vårt egna samhälle blivit precis så här.

Snäckedal är verkligen ett av Sveriges förnämsta gravfält från bronsåldern och det är så oerhört tragiskt att inte flera kan förstå detta så slipper vi tillämpa lagboken!

Nu är det ju så att Snäckedal redan är skadat och vi måste fundera på hur vi ska åtgärda de allvarliga skadorna och hur vi ska satsa på gravfältets framtid. Lars Ljung sa ju i pressen i veckan att det inte är kommunens sak, vilket han har rätt i. Det är dock ganska illa att han inte kan se att det inte hindrar kommunen att hjälpa till i ärendet, dvs att bry sig! Bengt i Snäckedal är en utmärkt väktare på gravfältet och jag tycker kommunen skulle inleda diskussioner med honom vad han tycker vore lämpligt för gravfältets framtida och fortsatta välmående. Sedan kan man ta upp diskussionerna med Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Kalmar. Oskarshamns kommun har ju länge skickat skolklasser och uppmanat turister att besöka gravfältet.

Carl Bloom (mp) tyckte att man skulle satsa på gravfältet, men att man skulle ha kvar vägen då man kunde få dit turister lättare. Det inte Carl Bloom förstår är att ett brott redan har begåtts, fornlämningen är skadad, information om gravfältet har förstörts, den fina visuella bilden är skadad, gravfältet mår inte bra av bilar precis intill mm. Varför kan han inte begripa detta?

Den påförda makadamen kan repa och förstöra ristningar och makadamen över moränen kan förstöra boplatser mm. Vägen går bl.a. kant i kant med en skärvstenshög dvs en "sophög" från bronsåldern med ovärderlig information om livet i Snäckedal för 3000 år sedan.

Lösningen på detta är nog kanske tydligare information om områdets skydd och vilka skyldigheter som besökarna har. Upplysta människor är ofta goda människor. Men som Ingemar stenmark sa "de e inte lätt å förstå, när man inte begriper"!!!!

HÖCKHULT-TRÄTHULT

Höckhult och Träthult är två granngårdar i Kristdala sn i nordöstra Småland. Jag har själv rötter i denna bygd och det är en av Sveriges finaste och välbevarade odlingsbygder av ålderdomlig karaktär. Här finns fyra till fem odlingsgenerationer att studera för den som är intresserad. Från de första "Hackerören" till stentippar. Marken ligger precis intill den högsta kustlinjen, vilket betyder att endast delar av landet någon gång spolats av Östersjöns vatten. Detta ger ett landskap med odlingsbar jord i höjdlägen, vilket är betydligt mer ovanligt under högsta kustlinjen. Lövskogsinslaget är stort med träd som ek, kråkbär, alm, ask, asp och lind. Berggrunden består av grönsten dvs basiska bergarter som diorit och gabbro, vilket i sin tur gett ett underlag för bördiga jordar. Marken är dock mycket stenig och bönderna fick stenröja för att nå den bördiga jorden. Är det något som kännetecknar denna bygd så är det just röjningsrösen, och då menar jag verkligen röjningsrösen i alla dess former och ålder. De äldsta skulle kunna vara från yngre bronsålder-äldre järnålder, men det saknas i nuläget dateringar från denna tid. Ett antal tidigare undersökningar inom bygden finns, men är inte publicerade. Dateringarna från ca 10 röjningsrösen som provtagits runt om i bygden berättar om om en huvudsaklig röjningsfas under medeltiden 12-1300-talet. Enstaka företeelser som förhistoriska gravar, stenyxor mm antyder att odlingshistorian började betydligt tidigare dvs redan under neolitikum och bronsåldern 4200-500 f.Kr. Nedanför de bördiga moränkullarna sträcker sig dalgångarna genom landskapet och de har utgjort fördelaktiga platser för våtmarksbete och senare under historien som sidvallar och madängar.

Under 1300-talet har vi gott om skriftliga källor och särskilt genom familjen Ruskas godsbyggande i området. Under 1500-talet omtalas även en hel del gårdar och mycket tyder på att de har en betydligt äldre historia då dateringar från röjningsrösen och pollenprov kan berätta om romersk järnålder år 0-400 e.Kr och vikingatid 800-1050 e.Kr. Det är dock oklart vad som hände från den äldre järnåldern till vikingatiden. I nuläget framstår bygden som återkoloniserad under tidig medeltid men att den legat öde sedan yngre bronsålder-äldre järnålder. Dateringar till äldre och yngre järnålder finns, men exakt vad det står för vet vi inte. Det saknas säkra lämningar som gravar från denna tid. En snabb och oförsiktig gissning som ofta brukar göras i situationer med samma källläge är att platsen använts säsongsvis för bete och utmarksodling från någon avlägsen centralbygd som t.ex. Mörlunda. Mörlunda var en etablerad yngre järnåldersbygd och det har framförts tankar att det var denna bygd som först nyttjade Krokshult-Bråbygden för att sedan som en effekt av agrar utveckling, avskaffandet av trälar, befolkningsökning och ett förändrat sätt att se på jordägande gjorde att denna bygd åter bebygdes. Denna bild skulle säkerligen många köpa, men vad bygger dessa slutsater på egentligen? I Krokshult-Bråbygdens fall bygger det på ett antal pollenprov som endast tolkats preliminärt och saknar stöd av 14C dateringar. Det tiotalet undersökta röjningsrösena grävdes under tidigt 70-tal och det saknas uppgifter om kolet som tillvaratogs vedartsanalyserades dvs att man innan dateringen först kontrollerade kolet (träslagets) egenålder. Det är ju inte särskilt kul att försöka få en datering på kolet om de kommer från en ek dvs med en hög egenålder. Det var dessutom enstaka röjningsrösen som underöktes och oftast ett röjningsröse per inäga. Det betyder att man undersökt ett röjningsröse bland 30-100 andra röjningsrösen inom en inäga. Det betyder att man säkerligen skulle kunna hitta en betydligt vidare spridning av dateringar om flera undersökningar gjordes inom samma yta. Vi har med andra ord endast enstaka spår eller låt oss säga aptitretare för vidare forskning i denna bygd. Detta är något som Jag och Mårten Aronsson precis börjat med!

INVENTERINGAR

I torsdags kom Sven-Gunnar Broström, Kenneth Ihrestam och Roger Wikell för att inventera skålgropar. Inventeringen av Misterhult bekostades av Anérska fonden och denna gång inventerades Hökhult, Vällehorva, Snäckedal, Värnamo och Stora Basthult. Själv deltog jag under lördagens inventeringar i Värnamo och Stora Basthult. I Värnamo hittade jag själv ett block med några gropar på. Jag hittade även ett antal skärvstenshögar och i en skada i betesmarken låg det skärvsten och avslag av kvarts och kvartsit. Det fanns även brytkvarts och det är troligt att det finns ett kvartsbrott i närheten.

Kenneth och Sven-Gunnar reggar. Foto: Michael Dahlin

Värnamo har ett fantastiskt bronsålderslandskap med rösen, stensättningar, skärvstenshögar, fossil åkermark och röjda ytor. När vi var färdiga hade vi kompletterat med sju skålgropslokaler varav ett av blocken hade 12 gropar (se bild ovan). En av skärvstenshögarna hade även ett jordfast block i mitten och på detta fanns en skålgrop. Nu kan man säga att vi är nöjda och Värnamo har fått en komplett bronsåldersmiljö.

Sedan åkte vi vidare till Stora Basthult och där fanns sedan tidigare ett block med ett stort antal gropar. Det dröjde dock inte länge förrän vi kompletterat miljön med ytterligare fyra lokaler.

Backar vi i tiden så kan jag meddela att de tre inventerarna fann 2 lokaler i Hökhult, 2 lokaler i Vällehorva och 1 i Snäckedal. Man kan säga att Misterhult klart skiljer sig från Tjusts rika hällristningsmiljöer. I Misterhult är den vanligaste situationen enstaka skålgropar på block och hällar i grav- och boplatsmiljöer. De förekommer även rikligt i betesmarker med gamla röjningsrösen dvs miljöer som troligen odlades under bronsåldern. Nu får man vänta ett tag på rapporterna, men snart kan ni läsa om inventeringarna i Misterhult i tidskriften Populär arkeologi. Ännu ett tack till Anérska fonden och utan er hade vi aldrig kunnat utföra denna viktiga inventeringsinsats. Vi har endast berört en handfull av alla de miljöer som finns i Misterhult och mycket återstår att inventera. Men jag säger som Winston Churchill dock i ett helt annat samband "Det här är inte slutet, det är inte ens början på slutet, men det är, kanske, slutet på början"

INVENTERINGAR

Jag jobbar för närvarande hos Kalmar läns museum och deltar i grävningarna nere i Blekinge. Denna vecka har jag haft semester och jag har i första hand varit med familjen, men det har även blivit en del inventeringar. Förmodligen är jag lite galen som inventerar fornlämningar på min semester, men någon måste ju vara det. Jag har en förstående fru och hon vet att jag blir "jobbig" om jag inte får min dagliga dos av fornlämningar.

I onsdags kom Roger Wikell och den nyblivne h dr Kenneth Ihrestam till mig. Vi skulle regga några av mina skålgropsfynd och även leta lite nytt. I Virum visade jag tre lokaler och av dessa reggades en. På väg till en av mina lokaler hittade Ihrestam en skålgrop i ett block. Sedan åkte vi vidare till Hökhult för att regga hällristningen som Roger Wikell hittade förra året. Efter detta reggade vi även in två skålgropar som påträffades förra året och sedan hittade jag ytterligare en utanför ett hönshus. Klockan började bli sent och vi skulle träffa Roger Svedberg för att visas till Roger och Kenneths sovplats i Misterhult. Men innan åkte vi till Adriansnäs och där reggade de ytterligare en av mina upptäckter dvs en skålgrop intill ett gravfält.

Reggad och klar. Foto: Michael Dahlin

På tordagen hängde regnet i luften så vi satta av tidigt på morgonen för att granska lite olika "hamnlägen" runt Snäckedal och Arvidsmåla. Denna dag var även amatörarkeologen Philip Seward med och inventerade. Något hamnläge fann vi inte men väl två gropar i häll och en skålgrop på block. Regnet började falla och detta försvårar arbetet oerhört. Regnet gör att det blir svårt att hitta skålgropar den blöta mossan och jorden. Roger och Kenta tackade för sig och återkommer i augusti.

Peter Norman reggar vid Vaderum, Hjorted sn Foto: Michael Dahlin

På fredagen var vädret bättre och jag tänkte själv ta en kort tur medan min dotter och fru vilade sig mitt på dagen. Plötsligt ringde Petrer Norman dvs en av Riksantikvarieämbetets inventerare och platsledare. Han har köpt en gård i Flivik och hjälper mig med att registrera in stensättningar, rösen, uppallade stenar, skärvstenshögar och fossil åkermark. Han hade redan jobbat tre dagar med alla mina upptäckter och nu skulle jag få chans att följa med ut. Det var lärorikt och skoj att se hur registrering med handdator går till. Peter var imponerad och flera av mina upptäckter omfattar hela miljöer med ovan nämnda lämningar dvs lämningar som inte tidigare varit kända och som missades under inventeringen år 1978-1979. Vi behöver en ny inventering i Sverige!

MOT BLEKINGE

På måndag börjar jag på Kalmar läns museum och kommer att jobba där åtminstone till slutet av augusti. Utgrävningen sker utanför Sölvesborg och jag kommer att bo där i veckorna. Det är utbyggnaden av E22 det handlar om och den arkeologiska insats som måste göras innan vägen får dras genom landskapet. Det är många arkeologer från olika håll i landet som kommer att delta och jag skulle tro att vi är ett trettiotal som ska gräva på en mängd olika ytor. Jag kommer gräva en lokal med spår från neolitikum, bronsålder och romersk järnålder. Detta betyder 4200 f.Kr -400 e.Kr. vilket är en mycket lång tid.

Jag har varit arkeolog i 10 år nu och sysslat mest med inventeringar, forskningsgrävningar och forskning. Jag har inte deltagit på särskilt många arkeologiska undersökningar av ovan nämnda slag. Det jag kan tillföra den arkeologiska undersökningen i Blekinge är min inventeringskunksap om att läsa landskap och att jag kan klassificera flinta och bergarter. Jag har genom åren klassificerats tusentals bitar av slaget stenmaterial från sten- och bronsåldern.

Turen ned till Blekinge blir med andra ord mycket viktig för min framtid.

SKOGEN DEN FINA

Det är nu snart en vecka sedan arkeologer uttryckte sin besvikelse och ilska kring skadegörelsen vid Snäckedal i lokaltidningarna. Reaktionen hos den stora allmänheten har lyst med sin frånvaro och endast natur- och kulturvänner har reagerat. Samtidigt kan man tro att den som tiger samtycker, men säker kan man ju inte vara. Det är många som äger skog och ser natur- och kultur som hinder för sin verksamhet och tycker att deras verksamhet redan styrs av överförmyndare. Det finns som tur är många skogsägare med ett stort intresse kring natur och kultur. Det blir då också lättare för dessa skogsägare att sköta sin skog och klara sig genom regelverket. Det är skogsägarens skylldighet att känna till och ta ansvar för de värden som finns på markerna. Tyvärr ser avverkningsformerna ut som de gör idag och de består av kalhyggen, körskador och ofta följt av markberedning. Jag har under de femton år jag ägnat åt arkeologiska inventeringar kunnat följa förändringarna av kulturmiljöerna. En kort tid kan tyckas men förändringarna av miljöerna går fort och några år hade räckt för att studera några av alla miljöer som helt eller delvis förstörts av skogsbruket. Jag har sett skeppssättningar köras sönder och markberedas, hällkistor kvaddas, fossil åkermark markberedas osv. Jag har många gånger mött de som kör skogsmaskinerna och med stolthet berättar de att de inte kvaddat gravröset fast de bara kört någon meter ifrån! Leendet försvinner dock snabbt då man förklarar att det inte bara är röset som är skyddat, utan även delar av den omgivande miljön. Vad är fornlämningen värd om inte delar av dess landskap den anlades i inte finns kvar? Är det möjligt att bedriva ett skogsbruk om man måste ta hänsyn till alla skyddade växter, fåglar och fornlämningar? Jag lever i övertygelsen att det är det och att det måste tas fram nya regler och rutiner för ett skogsbruk med hänsyn.

När jag arbetade med projektet "Forntid i Oskarshamns kommun" fanns det en pedagogisk del i det hela. Vi hade under några månader varje år med oss låg- och mellanstadieelever ut i åkrarna för att inventera. Fast Oskarshamn är en liten stad med nära till skog och mark fanns det 10-åringar som nästan aldrig varit i skogen. Det hela låg på skolans ansvar att få ut dessa elever. Detta säger även en del om deras föräldrar och ointresse för en av de viktigaste naturtyper vi har. Ska man kunna ta ansvar och värna om skogen bör man förstå, eller?

När det gäller skogen finns det bara några promille naturskog kvar i Sverige och endast några procent urskog. Med naturskog menar jag helt orörd av människan och urskog, skog som delvis fått vara orörd. Huvuddelen av all skog är kulturpåverkad och planterad. Faktum är att Sverige går hårdare fram i sina skogar än vad man gör med regnskogen!!!! Skogsplanteringarna leder ofta till monokulturer med endast ett trädslag och detta skapar givetvis en större känslighet mot sjukdomar, stormar, skadeinsekter, bränder mm. Skogsägare och alla andra måste börja fundera över hur vi vill att skogarna ska se ut! Ska vi ha monokulturer som bara ger utrymme för ett visst antal arter, vill vi ha sönderkörda kulturmarker? Fortsätter det så här kan vi redan nu börja klassa skogarna som industrimark?, eller?

SNÄCKEDAL I FARA

Vid ett besök på det storslagna gravfältet i Snäckedal kunde jag till min förfäran notera att man byggt en skogsbilväg med krossad sten precis intill gravfältet. Vägen passerade bara någon meter från en av gravarna. Även om den krossade stenen lagts ut på en redan befintlig skogsväg framstår detta tilltag som ett övergrepp i en kulturmiljö. Den vägen som fått den krossade stenen påförd var innan en gammal traktorväg på sand, jord och hällmarker. Nu har man dessutom på sina håll delvis breddat vägen och stora massor av jord, sten och block ligger uppkört längst kanterna. Det finns inte ett spår av känsla för kulturmiljön, utan allt osar bekvämlighet och ointresse för denna vackra kulturmiljö från bronsåldern. Tragiskt! Jag struntar i om man ska köra ut timmer här, det måste finnas andra möjligheter att transportera ut detta!

Foto: Momark

Det ryktas också om att kommunen ska börja avverka och köra ut sitt timmer på flera håll. Om det är kommunen som är skyldig till tilltaget i Snäckedal vet jag inte, men går man tillväga på ett liknande sätt runt om i kommunen kan vi räkna med stora skador på natur- och kulturmiljöer. Förstår inte varför man inte låter antikvarisk expertis se över områdena innan avverkning och skogsbilvägar byggs??????? Det har ju bevisats så många gånger att det råder arkeologisk okunskap om de miljöer man avverkar i. Jag lyfter ett varningens finger och menar att ska vi ha kvar dessa vackra rekreationsområden så måste vi vara varsamma! Självklart ska skogen avverkas, men med förnuft!

Foto: Momark

När jag först skrev detta visste jag inte att arkeologer från flera håll i Sverige var på besök i Snäckedal. Det var internationellt kända bronsåldersforskare från bl.a. Linnéuniversitetet och Högskolan på Gotland. Jag blev uppringd av professorn i arkeologi Joakim Goldhahn som var mycket upprörd över det han såg i Snäckedal. Tilltaget är verkligen allvarligt och det är bara att hoppas på att Länsstyrelsen i Kalmar kan visa på vad vår kulturminneslag är till för!!!!

Något man måste fundera på är om man ska skylta fornminnesområden och göra reklam för dem om man inte också förklarar att de är skyddade enligt lag (då menar jag med tydlighet). Den senaste tiden har vi i norra länet sett skadegörelse tyvärr efter att man som glad arkeolog valt att berätta om nyheten för tidningarna. Hällristningar utanför Gamleby har skadats av klåfingriga som inte förstått att lämningarna är skyddade. När tidningarna skriver om fornminnen är det av stor vikt att de också nämner att de är skyddade och skadegörelse polisanmäls. Givetvis måste vi som arkeologer fortsätta att förmedla våra upptäckter, men det innebär givetvis risker. Det stora ansvaret har givetvis Länsstyrelsen och de måste tydligt berätta för allmänheten om lagskydd mm. det räcker inte med en liten textsnutt där det står "fornlämningarna är skyddade enligt lag". Det är ingen mening att skylta till gravfält och hällristningar om de utsätts för skadegörelse och det är lika viktigt med information om lagskydd. Snäckedal är bara ett av flera exempel på människors okunskaper och oförståelse.

Foto: Momark

HÖCKHULT

I Kristdala socken finns det en liten by som heter Höckhult och kanske är det inte något särskilt med denna by vid en första betraktelse. För en arkeolog som mig är den dock full med arkeologihistoria, bronsåldersrösen, paleoekologi och min nyfunna skärvstenshög.

Foto: Michael Dahlin

Höckhult nämns för första gången på 1500-talet och har troligen redan då existerat i ett par hundra år. På kullarna runt byn finns rösen, stensättningar och en skärvstenshög som jag hittade för ett par veckor sedan. Skärvstenshögarna är något av de mest speciella element vi känner från bronsåldern. Förr sa man ofta kokstensrösen dvs att de innehöll sten från eldstäder och kokgropar. Nu är det inte så enkelt utan skärvstenhögar kan innehålla rester efter bronshantverk, slakt av boskap, kremerade människor, keramik, jordbruksredskap mm, mm.

Vid tallen undersöktes ett röse på 1870-talet. Foto: Michael Dahlin

På 1870-talet undersökte arkeologen Hildebrant ett röse i Höckhult. När han kom till platsen hade bönderna redan funnit fyra urnor varav en innehöll en spjutspets av brons från bronsålderns period V dvs, 900-700 f.Kr. Totalt innehöll röset sju urnegravar dvs urnor med kremerade människoben. Hildebrant undersökte delar av ytterligare ett röse med två urnor. Sedan dess har ingen undersökt något arkeologiskt i Höckhult, men väl kulturgeografiskt. Det var på 1970-talet när Staffan Nyblom undersökte flera röjningsrösen i trakten. I Höckhult fick han en träff i en odlingsterrass och dateringen blev yngre romersk järnålder dvs ca 300 e.Kr. På andra platser runt Höckhult fick han dateringar till vikingatid och medeltid. Tillsammans med geologen Mårten Aronssons polleprover från sjöar i omgivningarna kunde man se att landskapet betats och odlats sedan yngre stenålder. Den sena vikingatiden och tidiga medeltiden har varit en expansiv period i områdets jordbrukshistoria. Sedan 1970-talet har ingen forskat kring områdets historia och arkeologi. Jag har i denna stund påbörjat min forskning kring detta fantastiska landskap.

Blankaholm 4

Årets största arkeologiska begivenhet för de arkeologer som är intresserade av ostkustens kulturhistoria! Begivenheten ägde rum nu under under helgen. Jag talar givetvis om seminariet i Blankaholm som var det fjärde i ordningen och i år var vi ett 60-tal deltagare. Seminariet besöks i första hand av yrkesverksamma arkeologer, arkeologstudenter, men även den intresserade allmänheten.

Martin Rundkvist talar om offerfynd. Foto: Tore Hellström

I vanlig ordning avhandlades en stor mängd olika ämnen och från olika epoker. Allt från äldre stenålder i södra Norrland, yngre stenålder i Kalmar län, bronsålder i Mälardalen, Tjust och på Gotland. Medeltid och 16-1700-tal i Möre och Målilla. Sist men inte minst avhandlades hur man kan använda arkeologisk metodik inom psykiatrin som rehabilitering Det var med andra ord två fantastiska dagar med glada och trevliga vänner.

Ludvig Papmehl-Dufay Foto: Tore Hellström

Det är nu hög tid att uppmana alla de som var på seminariet och som känner att de har lust att skriva en artikel till nästa års publikation. Skriv!
Manusen ska vara redaktionen till handa senast i slutet av maj.

Tack alla

EN RIKTIG MISTERHULTARE

Strax efter Jul avled Misterhults hembygdsförenings förra ordförande Albert Svensson. Det var alldeles för tidigt som han slutade sina dagar här på jorden. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig och jag är en av alla som saknar honom.

Jag träffade honom första gången våren 1998 i samband med att jag höll på att skriva min B-uppsats i arkeologi. Egentligen skulle jag inte skriva om Misterhults stenålder, men jag hade bett om att få se föreningens samling med stenyxor. Min pappa och jag åkte upp till Misterhult och det kom att bli vårt första möte med Albert. Från och med nu kom vi att talas vid i telefon med jämna mellanrum. Det var egentligen nu som mina tankar om framtida projekt i Misterhult började växa fram. Den kunskap som Albert hade om socknen och människorna var ovärderlig.

Under alla våra telefonsamtal så var det inte bara Misterhult och arkeologi som diskuterades. Det visade sig även att vi var släkt på långt håll och våra släkter "gick i hop" vid slutet av 1600-talet och tidigt 1700-tal.

Det blev många telefonsamtal, men under arkeologiprojektet "Forntid i Oskarshamns kommun" träffades vi ofta på möten, studiecirklar och utflykter mm. Albert var alltid glad och det var sällan som man hörde talas om några problem. Albert var även öppen för nytänkande och att utveckla hembygdsföreningen. Han var aldrig sen med att hjälpa och stötta mina olika projekt. Jag kände alltid att jag hade stöd av Albert och ett av de sista projekten han var med och stöttade var ett par dagars hällristningsinventering i Misterhult. Bara några veckor före hans bortgång talades vi vid per telefon och det fanns då inget som skvallrade att han snart skulle komma att lämna oss. Mina minnen av Albert skulle kunna rymma många sidor här på bloggen, men jag väljer att sluta här. Slutligen vill jag bara säga att vi som kände dig kommer aldrig att glömma dig för den fina människa du var, farväl Albert.

BLANKAHOLM 2011

Arkeologiseminarium

”Forntid längs Ostkusten”

26/2-27/2, 2011 i Blankaholm
(3 mil söder om Västervik)

LÖRDAG
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 Öppen föreläsning ”Gräv inte där du står. Bosättningsmönster i NÖ Småland under neolitikum och i övergången till bronsålder”

– Michael Dahlin
13:45 ”Maktens boningar och vanliga människors enkla tjäll. Några tankar kring ett medeltidssamhälles uppkomst och utveckling. Exemplet Möre”. – Pierre Petersson
14:15 “Viking - till sjöss och på land” - Roger Wikell
14:45 “Pre Ancylus”-Kenneth Alexandersson
15:15 Kaffe
15:30"Mesolitikum i södra Norrland. Exempel från inland och kust."

-Michel Guinard & Therese Ekholm
16:00 "Gammalt och nytt om trattbägarkulturen på Öland".

- Ludvig Papmhel-Dufay
16:30 ”I landskapet och mellan världarna. Bronsålderns offerplatser i Mälardalen”. -Martin Rundkvist
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar
Middag

SÖNDAG
8:30-9:30 Frukost, beställs där ni bor.
9:30 Öppen föreläsning ”Mem, Ett nyupptäckt hällristningscentrum.” - Sven-Gunnar Broström & Kenneth Ihrestam
10:00 “Breven kring Ruskas godsimperium”-John Huttu
10:30 “Bland tjära och kol i Målilla - lämningar från 1700-talets binäringar i en skogsbygd” -Veronica Palm
11:00 ”VID STENSKEPPETS AKTER! – en nyfunnen dubbelgrav från förromersk järnålder på Gotland”-Joakim Whelin
11:30 Arkeologi och rehabilitering i förening utopi eller möjlighet!? -Rune Johansson
12:00 Lunch

Två av föreläsningarna är öppna och det betyder att ingen föranmälan behövs för att lyssna på dessa två!

Kontakta: Michael Dahlin
arkeologen@telia.com